Israel och Juda hotas med undergång.
1Hören detta, I präster,
akten härpå, I av Israels hus,
och I av konungens hus, lyssnen härtill;
ty eder gäller domen.
Ty I haven varit en snara för Mispa
och ett nät, utbrett på Tabor.
2Mitt under sitt offrande har man sjunkit allt djupare,
men jag skall bliva ett tuktoris för allasammans.
3Jag känner Efraim,
och Israel är icke fördold för mig.
Du Efraim, du har ju nu blivit en sköka,
Israel har orenat sig.
4De lägga sig icke vinn om
att vända tillbaka till sin Gud,
ty en trolöshetens ande bor i deras bröst,
och Herren känna de icke.
5Men Israels stolthet vittnar emot honom,
och Israel och Efraim komma på fall genom sin missgärning;
Juda kommer ock på fall jämte dem.
6Om de än med får och fäkreatur
gå åstad för att söka Herren,
så finna de honom ändå icke;
han har dragit sig undan från dem.
7Mot Herren hava de handlat trolöst,
ja, de hava fött barn som icke äro hans.
Därför skall nu en nymånadsdag förtära dem,
jämte det som de fingo på sin del.
8Stöten i basun i Gibea,
i trumpet i Rama,
blåsen larmsignal i Bet-Aven.
Fienden är efter dig, Benjamin!
9Efraim skall varda ödelagt
på straffets dag;
mot Israels stammar
kungör jag vad visst är.
10Juda furstar hava blivit
råmärkflyttares likar;
över dem skall jag utgjuta
min vrede såsom vatten.
11Efraim lider förtryck,
och hans rätt våldföres,
ty han har tagit sig till att vandra
efter tomma stadgar.
12Därför är jag nu för Efraim såsom mal
och för Juda hus såsom röta i benen.
13Och Efraim har märkt sin sjukdom
och Juda sitt sår;
därför har Efraim gått till Assur
och sänt bud till Jarebs-konungen.
Men denne skall icke kunna hela eder;
edert sår skall icke bliva läkt.
14Ty jag skall vara såsom ett lejon mot Efraim
och såsom ett ungt lejon mot Juda hus.
Själv griper jag mitt rov och går bort därmed;
jag släpar det bort utan räddning.
15Jag vill gå min väg, tillbaka till min boning,
till dess att de hava fått lida vad de hava förskyllt
och begynna söka mitt ansikte.