Till Ester 6

₁Vad som härnedan följer utgör en avskrift av brevet härom:

”Den store konungen Artaxerxes hälsar landsfurstarna i de ett hundra tjugusju hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, så ock alla de andra som tjäna vår sak.

₂Sådana som genom sina välgörares synnerliga godhet bliva särskilt hedrade fattas ofta av storhetstankar ₃och söka då icke allenast tillfälle att tillfoga våra undersåtar vad ont är, utan företaga sig till och med att stämpla mot sina egna välgörare, i det att de icke kunna bära det stora måttet av ära. ₄Och de söka icke allenast att avskaffa all tacksamhet bland människor, utan förhäva sig jämväl med en skrytsamhet sådan som deras vilka alls icke hava fått åtnjuta några välgärningar, och förmena sig ändå kunna undfly ett rättvist straff från Gud, som alltid ser allt, och som hatar det onda. ₅Ja, många av dem som hava blivit satta att härska hava ofta genom övertalning av vänner, vilka hava fått sig vården av rikets angelägenheter anförtrodd, gjorts delaktiga i utgjutandet av oskyldigt blod och invecklats i ohjälpliga olyckor, ₆därigenom att dessa i sin falska arglistighet hava överlistat härskarnas uppriktiga välvilja. ₇Icke allenast av äldre historiska skildringar som hava blivit bevarade till eftervärlden, utan än mer genom att undersöka det som I haven omedelbart för ögonen kunnen I se vilka skändligheter som hava blivit förövade genom sådana ovärdiga maktinnehavares nedrighet. ₈Och för framtiden kunnen I lägga märke till huru vi skola söka skaffa lugn och frid i riket, alla dess invånare till fromma, ₉i det att vi, utan att akta på förtal, vilja noga skärskåda vad som kommer under våra ögon och därvid alltid tillämpa det allra fogligaste förfarande.

₁₀På detta sätt har nu macedoniern Haman, Hamadatus' son, som i verkligheten är av helt annat blod än perserna och alldeles främmande för vår milda sinnesart, gästvänligt mottagits av oss ₁₁och därefter fått del av den välvilja som vi hava mot alla folkslag, ända därhän att han får kallas vår fader och alltjämt bliver hyllad av alla såsom den andre i riket näst konungen på tronen. ₁₂Men han kunde icke bära sin upphöjelse, utan begynte fika efter att beröva oss makten, ja, till och med livet. ₁₃Han sökte nämligen att genom allahanda listiga ränker få såväl vår räddare och ständige välgörare Mardokeus som den oförvitliga Ester, vilken delar tronen med oss, jämte hela deras folk, utlämnade till undergång. ₁₄Genom sådana anslag trodde han nämligen att han skulle kunna ställa oss ensamma och så få herraväldet över perserna överflyttat på macedonierna. ₁₅Men vi för vår del finna att judarna, som av denne store usling hava blivit prisgivna till att utrotas, alls icke äro några ogärningsmän, utan att de leva efter de allra rättfärdigaste lagar ₁₆och äro barn till den allrahögste och allrastörste levande Guden, som genom sin ledning, oss såväl som förut våra fäder till fromma, bevarar riket i det bästa tillstånd.

₁₇I gören alltså väl, om I icke vidare rätten eder efter den av Haman, Hamadatus' son, utsända skrivelsen. ₁₈Just den man som har kommit allt detta åstad har nämligen, tillika med hela sitt hus, blivit korsfäst utanför Susas portar, i det att den Gud som råder över allting skyndsamt har låtit honom få sin välförtjänta dom. ₁₉Och på alla platser skolen I öppet låta anslå en avskrift av detta brev, med innehåll att man skall tillstädja judarna att följa sina egna seder, ₂₀och att man skall bistå dem i att försvara sig mot dem som angripa dem i nödens stund, och detta just på trettonde dagen i tolfte månaden, det är Adar. ₂₁Ty denna dag har den Gud som härskar över allting bestämt till en glädjedag för det utvalda folket, i stället för till en undergångens dag.

₂₂Och I själva mån nu bland edra minneshögtider utmärka en särskild dag till att firas med all möjlig festglädje, ₂₃på det att den, såväl nu som framdeles, må för oss och de välsinnade perserna bliva en högtidsdag till hågkomst av vår räddning, men för dem som stämpla mot oss en påminnelse om undergång. ₂₄Och var stad eller vart hövdingdöme utan undantag, som icke rättar sig härefter, skall med all grymhet förhärjas med eld och svärd. De skola icke allenast göras otillgängliga för människofot, utan också för all framtid i högsta grad avskydda av vilda djur och fåglar.”