Bel och draken 1

₁Och konung Astyages samlades till sina fäder, och persern Cyrus mottog riket efter honom. ₂Och Daniel var en av konungens förtrogne och var mer hedrad än någon annan av hans vänner.

₃Nu var det så, att babylonierna hade en avgud, vid namn Bel; och de bestodo honom dagligen tolv skäppor fint mjöl och fyrtio får och sex fat vin. ₄Också konungen dyrkade Bel och begav sig dagligen åstad för att tillbedja honom. Men Daniel tillbad sin Gud.

Då sade en gång konungen till honom: ”Varför tillbeder du icke Bel?” ₅Han svarade: ”Därför att jag icke dyrkar avgudar som äro gjorda med händer, utan den levande Guden, som har skapat himmel och jord, och som är herre över allt levande.” ₆Då sade konungen till honom: ”Håller du icke Bel för att vara en levande gud? Eller ser du icke huru mycket han äter och dricker var dag?” ₇Men Daniel log och sade: ”Låt icke bedraga dig, o konung. Denne är ju innantill av lera och utantill av koppar och har aldrig ätit eller druckit något.” ₈Då blev konungen förtörnad och lät kalla till sig hans präster och sade till dem: ”Om I icke sägen mig vem som förtär allt detta som bestås Bel, så skolen I dö. ₉Men om I kunnen visa mig att Bel förtär det, då skall Daniel dö, därför att han har hädat honom.” Och Daniel sade till konungen: ”Må det bliva såsom du har sagt.” ₁₀Men Bels präster voro sjuttio, förutom deras hustrur och barn.

Så begav sig konungen, åtföljd av Daniel, till Bels tempel. ₁₁Och Bels präster sade: ”Nu gå vi ut härifrån. Men låt du, o konung, sätta fram maten, och låt blanda till vinet och ställa fram det; stäng så igen porten och försegla den med ditt signet. ₁₂Kom sedan hit i morgon bittida, och om du då icke finner allt vara förtärt av Bel, så må vi dö, eller, i motsatt fall, Daniel, som har talat lögnaktigt om oss.” ₁₃Men de kände ingen oro, ty de hade gjort en hemlig ingång under bordet, och genom denna plägade de alltid komma in och förtära det som var framsatt.

₁₄Då nu dessa hade gått ut, lät konungen sätta fram maten åt Bel. Men Daniel befallde sina tjänare att hämta aska och lät dem strö ut den i hela templet, så att allenast konungen såg det. Sedan gingo de ut och stängde porten och förseglade den med konungens signet och begåvo sig därifrån. ₁₅Men prästerna infunno sig under natten efter sin vana, tillika med sina hustrur och barn, och de åto och drucko upp alltsammans.

₁₆Bittida följande morgon kom konungen dit, åtföljd av Daniel. ₁₇Och han sade: ”äro sigillen orörda, Daniel?” Han svarade: ”Ja, de äro orörda, o konung.” ₁₈Strax då man öppnade porten, kastade konungen en blick på bordet och ropade med hög röst: ”Stor är du, Bel, och hos dig finnes alls icke något svek.” ₁₉Men Daniel log och höll konungen tillbaka, för att han icke skulle gå ditin, och sade: ”Betrakta då golvet, och lägg märke till vems fotspår detta är.” ₂₀Då sade konungen: ”Jag ser fotspår efter män, kvinnor och barn.” ₂₁Nu blev konungen vred och lät gripa prästerna och deras hustrur och barn. Och de måste visa honom den lönndörr genom vilken de plägade gå in för att förtära det som fanns på bordet. ₂₂Och konungen lät avliva dem och gav Bel i Daniels våld. Och han förstörde honom själv och hans helgedom.

₂₃Där fanns också en stor drake, som babylonierna dyrkade. ₂₄Och konungen sade till Daniel: ”Du vill väl icke påstå att också den är av koppar? Han lever ju, och han äter och dricker. Du kan icke bestrida att han är en levande gud. Du må därför tillbedja honom.” ₂₅Men Daniel sade: ”Herren, min Gud, vill jag tillbedja, ty han är en levande Gud. ₂₆Men om du, o konung, tillstädjer mig det, skall jag döda draken utan svärd eller käpp.” Och konungen sade: ”Ja, jag tillstädjer dig det.” ₂₇Då tog Daniel tjära och talg och hår och kokade det tillhopa och gjorde kakor därav och kastade dem i gapet på draken. Och sedan draken hade ätit upp dem, sprack han mitt itu. Då sade Daniel: ”Där sen I hurudana edra gudomligheter äro!”

₂₈Men när babylonierna fingo höra detta, förtröt det dem högeligen, och de rotade sig samman mot konungen och sade: ”Konungen har blivit jude; Bel har han störtat omkull, och draken har han dödat, och prästerna har han dräpt.” ₂₉Och de begåvo sig till konungen och sade: ”Utlämna Daniel åt oss. Varom icke, så skola vi döda dig och hela ditt hus.” ₃₀Då nu konungen såg att de så hårt ansatte honom, utlämnade han, nödd och tvungen, Daniel åt dem.

₃₁Och de kastade denne i lejongropen, och han förblev där i sex dagar. ₃₂I gropen funnos sju lejon, och dem plägade man giva två människor och två får om dagen. Men den gången gav man dem icke något, på det att de skulle äta upp Daniel.

₃₃I Judeen levde på den tiden profeten Habackuk. Han hade kokat något till soppa och betat bröd i en skål och var just på väg till fältet för att bära ut det till skördemännen. ₃₄Då sade en Herrens ängel till Habackuk: ”Bär den mat som du har där till Babylon, till Daniel, där han ligger i lejonssgropen.” ₃₅Men Habackuk sade: ”Herre, jag har aldrig varit i Babylon och känner icke till den gropen.” ₃₆Då grep Herrens ängel honom vid hjässan och lyfte honom i håret och förde honom genom sin andedräkts vinande stormvind till Babylon, mitt över gropen. ₃₇Och Habackuk ropade och sade: ”Daniel, Daniel, tag här den mat som Gud har sänt dig.” ₃₈Då sade Daniel: ”Så har du då tänkt på mig, o Gud; du har icke övergivit dem som älska dig.” ₃₉Och Daniel stod upp och åt. Men Guds ängel förde strax Habackuk tillbaka till det ställe där han förut var.

₄₀Men på sjunde dagen begav sig konungen åstad för att begråta Daniel. Och när han kom till gropen och såg ned, fick han se Daniel sitta där. ₄₁Då ropade han med hög röst och sade: ”Stor är du, Herre, Daniels Gud, och ingen annan Gud finnes förutom dig.” ₄₂Och han lät draga upp Daniel. Men dem som hade sökt bereda hans fördärv lät han kasta ned i gropen. Och de blevo med hast uppslukade inför hans ögon.