Amasja bliver konung i Juda och bestraffar sin faders mördare. Han sätter upp en krigshär; segrar över edoméerna; förklarar Israels konung Joas krig, men bliver slagen. Han dödas genom en sammansvärjning.
1Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan, från Jerusalem. 2Han gjorde vad rätt var i Herrens ögon, dock icke av fullt hängivet hjärta. 3Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen. 4Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad föreskrivet var i Moses lagbok, där Herren hade bjudit och sagt: ”Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall dö genom sin egen synd.”
5Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter sina familjer, efter sina över- och underhövitsmän, hela Juda och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld. 6Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen tappra stridsmän ur Israel. 7Men en gudsman kom till honom och sade: ”O konung, låt icke Israels här draga åstad med dig, ty Herren är icke med Israel, icke med hela hopen av Efraims barn; 8utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.” 9Amasja sade till gudsmannen: ”Men huru skall det då gå med de hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?” Gudsmannen svarade: ”Herren kan väl giva dig mer än det.” 10Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.
11Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen. 12Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från klippspetsen, så att de alla krossades. 13Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka, och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon; och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.
14När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna, förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt dem. 15Då upptändes Herrens vrede mot Amasja, och han sände till honom en profet; denne sade till honom: ”Varför söker du detta folks gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din hand?” 16När denne så talade till honom, svarade han honom: ”Hava vi satt dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man skall dräpa dig.” Då höll profeten upp och sade: ”Jag förstår nu att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta sätt och icke vill höra på mitt råd.”
17Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung, och lät säga: ”Kom, låt oss drabba samman med varandra.” 18Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och lät svara: ”Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern på Libanon och lät säga: ’Giv din dotter åt min son till hustru.’ Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över törnbusken och trampade ned den. 19Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig i ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma. Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?” 20Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt Edoms gudar. 21Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda. 22Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en till sin hydda. 23Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra hundra alnar. 24Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
25Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död. 26Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels konungar. 27Och från den tid då Amasja vek av ifrån Herren begynte man anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och dessa dödade honom där. 28Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos hans fäder i Juda huvudstad.