De äldstes och de yngres plikter. Förmaning till ödmjukhet och vaksamhet. Hälsningar och slutönskan.
1Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: 2Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård; varen det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta. 3Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden. 4Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans.
5Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra, ödmjukheten såsom en tjänardräkt. Ty
Gud står emot de högmodiga,
men de ödmjuka giver han nåd.
6Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid. 7Och kasten alla edra bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder.
8Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. 9Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden vederfaras edra bröder här i världen.
10Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. 11Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.
12Genom Silvanus, eder trogne broder — för en sådan håller jag honom nämligen — har jag nu i korthet skrivit detta, för att förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds rätta nåd.
13Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar eder. Så gör ock min son Markus. 14Hälsen varandra med en kärlekens kyss.
Frid vare med eder alla som ären i Kristus.