Tidsaxel

Här presenteras en kronologisk översikt av den bibliska historien. Beträffande svårigheten att datera bibliska händelser, se "Tideräkning" i Uppslagsdelen. För överskådlighetens skull ges här nedan många tidsuppgifter i form av exakta årtal. Dessa är hämtade från framstående forskares försök att systematisera Bibelns tidsuppgifter, men det finns ofta avvikande alternativ. Läsaren måste därför räkna med en genomgående osäkerhetsmarginal. Den omfattar normalt ett par år men är ibland betydligt större. Förkortningen "ca" har använts för att markera tidsuppgifter där ovissheten är särskilt stor. Perioden 175–135 utgör ett undantag genom att Mackabeerböckerna skildrar ett sammanhängande händelseförlopp med noggranna dateringar.

Eftersom tabellen är utformad för att behandla både ofullständigt kända och historiskt väl belysta perioder, växlar detaljerade uppgifter med mera övergripande. Ibland karakteriseras ett tidsavsnitt översiktligt innan dess enskilda händelser tas upp. Den som använder tabellen bör också minnas att gränsen mellan historieskrivning och litterärt berättande är flytande i Bibeln. Bland nutida forskare förekommer vitt skilda uppfattningar om vilka gestalter och händelser som är historiskt säkerställda.

Andra årtusendet f.Kr.
Det israelitiska folket formas under ofullständigt kända omständigheter mot slutet av årtusendet. Processen kan ha omfattat både krigisk erövring, fredlig invandring och uppgörelser mellan befolkningsskikt inom landet. Grupper av stammar har gradvis slutit sig samman. Deras skilda traditioner om sina tidigare öden sammanfördes långt senare till en sammanhängande berättelse i Moseböckerna, Josuas bok och Domarboken. Traditionerna om Abraham, Isak och Jakob avspeglar möjligen folkförflyttningar under första hälften eller mitten av andra årtusendet. Berättelserna om förtrycket i Egypten och befrielsen genom Mose kan eventuellt knytas till de egyptiska faraonerna Ramses II och Merneptah, som regerade under 1200-talet.

ca 1025–1005 f.Kr.
Saul regerar som kung över det israelitiska folket (1 Sam 8–31).

ca 1005–965 f.Kr.
David besegrar en rad grannfolk, utvidgar riket och gör Jerusalem till huvudstad (2 Sam).

ca 965–926 f.Kr.
Salomo skapar en lokal stormakt och knyter diplomatiska förbindelser med dess omvärld (1 Kung 1–11).

ca 926 f.Kr.
Efter Salomos död delar sig folkets stamgrupper på nytt (1 Kung 12). I norr bildas Israels rike (Nordriket) med Jerobeam som förste kung. Judas och Benjamins stammar behåller Salomos son Rehabeam som regent i Juda rike (Sydriket).

ca 917 f.Kr.
Egyptens farao Shishak (Sheshonk I) invaderar landet och plundrar Jerusalem (1 Kung 14:25–28).
800-talets förra hälft f.Kr.Under kungarna Omri och Achav har Nordriket en framgångsrik tid. Samaria blir dess huvudstad. Traditioner om profeten Elia knyts till denna period (1 Kung 16:23–22:40).

853 f.Kr.
Den assyriske kungen Salmanassar III (858–824) besegrar Achav och ett antal med honom förbundna kungar. Händelsen nämns inte i Bibeln, men Salmanassars berättelse om den är viktig för tidfästandet av den bibliska historien.

852 f.Kr.
Achav stupar i strid mot arameerna (1 Kung 22:1–40). Efter hans död frigör sig den förut underkuvade grannstaten Moab (2 Kung 1:1; 3:5). En bevarad moabitisk inskrift (Meshastenen) belyser denna händelse.

842 f.Kr.
Jehu undanröjer Achavs familj och blir själv Nordrikets regent (2 Kung 9–10).

841 f.Kr.
Jehu underkastar sig Salmanassar III. Händelsen skildras på en assyrisk relief.

Tiden kring 800 f.Kr.
I Sydriket regerar Joash, prisad för sin fromhet, och hans son Amasja, i Nordriket Joachas och hans son Joash. Under dessa regenter förs krig mot arameerna, mot edomeerna och även mellan Nord- och Sydriket (2 Kung 2–14).

700-talets förra hälft f.Kr.
Fred och välstånd råder både i Sydriket under Asarja, även kallad Ussia, och i Nordriket under Jerobeam II. Profeterna Amos och Hosea uppträder under denna period.

700-talets senare hälft f.Kr.
Assyriens framträngande blir det dominerande problemet för både Nordriket och Sydriket.

738 f.Kr.
Nordrikets kung Menachem betalar tribut till den assyriske kungen Tiglat Pileser (745–727), i Bibeln även kallad Pul (2 Kung 15:19).

733 f.Kr.
Nordrikets kung Pekach och den arameiske kungen Resin bildar en koalition mot Assyrien och söker tvinga Sydrikets kung Achas att ansluta sig ("det syrisk-efraimitiska kriget"). Achas begär Assyriens hjälp (2 Kung 16). Händelserna har satt spår i Jesajas bok (Jes 7–8). Under samma tid verkar profeten Mika.

732 f.Kr.
Tiglat Pileser besegrar Nordriket och Aram. En stor del av Nordriket läggs under Assyrien (2 Kung 15:29; Jes 9:1).

722 f.Kr.
Samaria faller efter tre års belägring av Salmanassar V (726–722), möjligen först under hans efterträdare Sargon II (721–705), sedan Nordrikets kung Hosea sökt göra sig självständig. Folkets ledare deporteras, och Nordriket upphör att existera som politisk enhet (2 Kung 17; till denna tid förläggs berättelsen i Tobits bok).

Tiden kring 700 f.Kr.
Starka regenter i Babylonien (Merodak-Baladan, från ca 720) och Egypten (Shabaka, från ca 716) ger viss motvikt till Assyriens dominans. Kung Hiskia uppmuntras till motstånd mot den assyriske kungen Sanherib (704–681).

701 f.Kr.
En assyrisk här under Sanherib härjar i Juda och belägrar Jerusalem men avtågar utan att erövra staden (2 Kung 18–19; Jes 36–37).

600-talets förra hälft f.Kr.
Assyriens makt kulminerar under denna period. Egypten invaderas av både Assarhaddon (680–669) och Assurbanipal (668–626). Kung Manasse i Juda underordnar sig politiskt Assyrien och ger stort utrymme åt främmande kulter i Jerusalem.

600-talets senare hälft f.Kr.
Assyrien går mot sitt fall och avlöses som stormakt av det nybabyloniska riket. Egyptens inflytande ökar. Profeterna Sefanja, Nahum och Habackuk verkar under skilda faser av denna utveckling. Jeremia börjar sin verksamhet, som fortsätter några decennier in på det följande århundradet.

626 f.Kr.
Nabopolassar (626–605) gör uppror mot assyrierna och grundar den nybabyloniska dynastin.

622 f.Kr.
Kung Josia (639–609) avskaffar främmande kulter och lokala offerplatser samt reformerar gudstjänsten i Jerusalem (2 Kung 22–23). En bakgrund till hans reformation är frigörelsen från det försvagade assyriska väldet, som också tillåter honom att lägga under sig stora delar av det gamla Nordriket.

612 f.Kr.
Assyriernas huvudstad Nineve faller för en koalition av meder och babylonier (Nah 1–3).

609 f.Kr.
Josia dör vid Megiddo under ett försök att hejda Egyptens farao Neko II (609–593), som går till angrepp mot babylonierna (2 Kung 23:29).

605 f.Kr.
Neko besegras vid Karkemish i Syrien av Nebukadnessar, då Babyloniens tronföljare och sedan dess regent 605–562 (Jer 46:2). Juda rike hamnar inom babyloniernas maktsfär (Hab 1–2), och kung Jojakim betalar tribut till dem (2 Kung 24:1).

597 f.Kr.
Jerusalem erövras och plundras av Nebukadnessar, sedan Jojakim avfallit. Hans son och efterträdare Jojakin deporteras tillsammans med andra israeliter (2 Kung 24:8–17; Babyloniska fångenskapen). Till dem hör profeten Hesekiel. Daniels, Judits och Baruks böcker samt Jeremias brev speglar på olika sätt sentida föreställningar om tidens händelser.

587 f.Kr.
Efter ett upprorsförsök av Juda rikes siste kung Sidkia belägras och erövras Jerusalem på nytt. Templet och staden bränns, nya deportationer följer (2 Kung 25; Jer 52; Klag 1–5; Hes 33:21). En judisk ståthållare, Gedalja, förvaltar landet åt babylonierna (2 Kung 25:22; Jer 40:5, 7) men mördas efter en tid. En grupp judar flyr till Egypten och medför Jeremia (2 Kung 25:25 f.; Jer 41–43).

561 f.Kr.
Den år 597 deporterade kungen Jojakin benådas och befrias ur fängelset av Babyloniens härskare Evil Merodak (= Amel Marduk, 561–560) (2 Kung 25:27–30).

Mitten av 500-talet f.Kr.
Under Kyros (559–530) besegrar perserna de mediska och lydiska väldena och hotar slutligen det babyloniska. "Den andre Jesaja" uppträder i samband med dessa händelser (Jes 40–55).

539 f.Kr.
Kyros erövrar Babylon. Hans välde blir Främre orientens ledande stormakt.

538 f.Kr.
De deporterade judarna i Babylonien får tillstånd att återvända hem (Esr 1). Under översteprästen Josua och davidsättlingen Serubbabel återställs offergudstjänsten i Jerusalem, och grunden läggs till ett nytt tempel (Esr 3).

525 f.Kr.
Egypten erövras av Kyros efterträdare Kambyses (530–522). Persernas ryktbara försök att underkuva grekerna inleds under dennes efterträdare Dareios (522–486).

520 f.Kr.
Återuppbyggnaden av det förstörda templet i Jerusalem inleds på allvar (Esr 5:1–6:14; Hagg 1–2; Sak 1:1–17).

515 f.Kr.
Det nya templet står färdigt och invigs (Esr 6:15–22).

486–465 f.Kr.
Dareios efterträdare Xerxes regerar. Handlingen i Esters bok är förlagd till hans tid (Est 1:1).

465–424 f.Kr.
Xerxes efterträdare Artaxerxes I regerar. Det är ovisst om han eller Artaxerxes II (404–358) är den kung som nämns i Esr 7. Om det är Artaxerxes I kommer Esra till Jerusalem år 458 och inleder sin religiösa reformverksamhet.

445 f.Kr.
Nehemja kommer till Jerusalem och börjar med perserkungens tillstånd bygga upp stadsmurarna (Neh 1–3). Han är ståthållare till år 433 (Neh 5:14–19).

398 f.Kr.
Om Artaxerxes II åsyftas i Esr 7 infaller Esras ankomst till Jerusalem detta år.

333 f.Kr.
Alexander den store besegrar vid Issos den siste persiske storkungen Dareios III, som dör 330. Därmed utplånas slutgiltigt det persiska väldet.

300-talets sista decennier f.Kr.
Efter Alexanders död 323 delas hans rike under invecklade strider mellan hans generaler. Seleukos och hans efterträdare seleukiderna regerar sedan i Persien och Syrien, Ptolemaios och ptolemeerna i Egypten. Judarna lyder först under ptolemeerna, och ett århundrade går utan dramatiska händelser.

198 f.Kr.
Palestina hamnar under seleukidernas välde.

190–188 f.Kr.
Antiochos III besegras av romarna, som tar gisslan ur hans familj. Vid freden i Apameia kräver de ett högt skadestånd (1 Mack 1:10; 2 Mack 8:10).

Perioden 175–135 f.Kr.
Det judiska folket genomgår en tid av oro och förtryck, reser sig och tillkämpar sig under Judas Mackabaios och hans söner ("mackabeerna") så småningom full självständighet.

175 f.Kr.
Antiochos IV Epifanes blir kung. Översteprästämbetet köps av Jason, som inför utländska seder (2 Mack 4:7–22).

172–170 f.Kr.
Jason undanträngs. Efterträdaren Menelaos skärper konflikten med traditionstrogna judar. Mord och kravaller inträffar (2 Mack 4:23–50).

169 f.Kr.
Antiochos IV invaderar Egypten och plundrar på återvägen Jerusalems tempel (1 Mack 1:16–24).

168 f.Kr.
Antiochos invaderar Egypten en andra gång, tvingas tillbaka av romarna och slår sedan brutalt ner oroligheter i Jerusalem. Ockupationstrupper förläggs dit (2 Mack 5; 1 Mack 1:29–40). Sedan förbjuds den judiska religionen, och en främmande kult införs i templet (1 Mack 1:41–64; 2 Mack 6–7).

167–165 f.Kr.
Prästen Mattathias inleder ett uppror. Hans son Judas Mackabaios besegrar en rad seleukidiska härförare (1 Mack 2:1–4:35; 2 Mack 8). Vid denna tid får Daniels bok sin nuvarande form.

165 f.Kr.
Antiochos öppnar förhandlingar genom sin minister Lysias och inställer religionsförföljelsen. Templet renas och återinvigs (1 Mack 4:36–61; 2 Mack 10:1–8; 11:27–33).

164 f.Kr.
Antiochos IV dör och efterträds av sin son Antiochos V (1 Mack 6:1–17; 2 Mack 9).

163–141 f.Kr.
Växlingsrika strider med flera seleukidiska regenter förs av Judas Mackabaios och hans bröder Jonatan och Simon. De slutar med att judarna vinner självständighet.

161 f.Kr.
Judas besegrar den seleukidiske härföraren Nikanor. Han sluter fördrag med Rom (1 Mack 7:26–8:32; 2 Mack 14:15–15:36).

160 f.Kr.
Judas faller i strid och efterträds som judarnas ledare av sin bror Jonatan (1 Mack 9:1–31).

152 f.Kr.
Den seleukidiske tronpretendenten Alexander Balas/Epifanes erkänner Jonatan som överstepräst, vilket innebär självstyrelse för judarna (1 Mack 10:1–47).

143 f.Kr.
Jonatan dödas. Han efterträds av sin bror Simon (1 Mack 12:39–13:30).

142 f.Kr.
Den seleukidiske kungen Demetrios II sluter fred med Simon. Därmed erkänns den judiska staten som fullt självständig (1 Mack 13:31–42).

141 f.Kr.
Simon befriar Jerusalem från främmande trupper (1 Mack 13:49–52).

135 f.Kr.
Simon dödas och efterträds av sin son Johannes (1 Mack 16:11–24).

Perioden 135–63 f.Kr.
Judas Mackabaios ätt, nu kallad hasmoneerna efter en förfader Hasmon, fortlever men präglas alltmer av omvärldens kultur. Den skakas efter hand av inre strider. Romarna utökar sitt välde och gör till sist slut på judarnas självständighet.

Perioden 63 f.Kr.–70 e.Kr.
Det judiska folket står under romersk ockupation, dock med en varierande grad av inre självstyrelse, som bland annat innefattar full kontroll över Jerusalems tempel. Denna situation utgör den politiska bakgrunden till evangeliernas berättelser.

63 f.Kr.
Pompejus, romersk fältherre och politiker, lägger landet under romerskt styre (distriktet Judeen i provinsen Syrien). Som inhemsk representant använder han åren 47–42 Antipater, en aristokrat med icke-judisk (idumeisk) härstamning.

40 f.Kr.
Antipaters son Herodes, sedan kallad den store, erkänns av Rom som judisk kung. Han kontrollerar landet effektivt 37–4 f.Kr.

31 f.Kr.
Den romerske politikern Octavianus, senare kallad Augustus, vinner genom slaget vid Actium kontroll över Egypten, vars självständighet därmed upphör, och hela det romerska väldet. Han regerar till 14 e.Kr. (jfr Luk 2:1). Den romerska kejsartiden räknas från och med hans regering.

4 f.Kr.
Herodes den store dör; beträffande förhållandet mellan denna tidpunkt och Jesu födelse se noter till Matt 2:1; Luk 2:1. Herodes rike delas mellan tre av hans söner. Archelaos (Matt 2:22) regerar i bland annat Judeen och Samarien till 6 e.Kr., Herodes Antipas i bland annat Galileen till 39 e.Kr., Filippos (Luk 3:1) i trakten nordost om Gennesaretsjön till 34 e.Kr. Av dessa är Herodes Antipas den som oftast nämns i NT (t.ex. Matt 14:1 med par.; Luk 13:31; 23:7).

6 e.Kr.
Archelaos område läggs under direkt romersk förvaltning genom ståthållare. Oroligheter uppstår i samband med beskattningens införande (jfr Luk 2:1; Apg 5:37).

14–37 e.Kr.
Tiberius regerar som romersk kejsare. Ståthållare i Judeen är under hans tid bland andra Pontius Pilatus (ca 26–36).

30 e.Kr.
Med stöd av bland annat Luk 3:1 kan Johannes döparens framträdande och Jesu offentliga verksamhet och död förläggas till en period omkring detta år.

Början eller mitten av 30-talet e.Kr.
Paulus ansluter sig till den kristna urkyrkan (Apg 9:1–30; Gal 1:15 ff.).

37–41 e.Kr.Caligula regerar som romersk kejsare. Mot slutet av denna tid vållar hans krav på tillbedjan en kris i Judeen.

37–44 e.Kr.
Agrippa I, sonson till Herodes den store, övertar successivt allt större delar av farfaderns rike och regerar där till sin död (jfr Apg 12, där han kallas Herodes). Aposteln Jakobs död förläggs i Apg 12:2 till hans senare tid.

40–44 e.Kr.
Tack vare Agrippas goda romerska kontakter tillsätts inga ståthållare, utan landet styrs direkt av honom.

41–54 e.Kr.
Claudius, Agrippas studiekamrat, regerar som romersk kejsare.

44–66 e.Kr.
Efter Agrippas död tillsätts på nytt romerska ståthållare; även Galileen läggs under dem. Bland dem märks Antonius Felix (ca 52–60; Apg 23:24) och Porcius Festus (ca 60–62; Apg 24:27). Perioden slutar med uppror mot Rom.

ca 49 e.Kr.
Ett möte hålls i Jerusalem om de hednakristnas ställning i närvaro av bland andra Paulus, nu verksam som missionär (Apg 15; Gal 2:1 ff.).

ca 50 e.Kr.
Efter oroligheter, kanske förknippade med kristendomens spridning, utfärdar kejsar Claudius en förordning mot judarna, som för en tid måste lämna Rom (Apg 18:2). Saken nämns av den romerske historieskrivaren Suetonius.

ca 52 e.Kr.
Paulus möter ståthållaren Gallio i Korinth (Apg 18:12). Händelsen är väsentlig för tidfästandet av hans resor.

54–68 e.Kr.
Nero regerar som romersk kejsare.

Mitten av 50-talet e.Kr.
Paulus uppehåller sig i Efesos (Apg 19:10; 1 Kor 16:8).

Senare hälften av 50-talet e.Kr.
Paulus tas till fånga i Jerusalem (Apg 21:27 ff.). Han hålls länge i fängelse och förhörs cirka år 60 av Porcius Festus och Agrippa II (Apg 25–26). Slutligen skickas han till Rom (Apg 27–28).

ca 62 e.Kr.
Jesu bror Jakob avrättas. Händelsen är omnämnd av Josefus.

Mitten av 60-talet e.Kr.
Enligt kristen tradition avrättas Petrus och Paulus under Neros förföljelse av de kristna efter Roms brand år 64. Förföljelsen nämns av den romerske historieskrivaren Tacitus.

66 e.Kr.
De romerska ståthållarnas ökade förtryck utlöser ett blodigt uppror i Judeen. Motattacken blir hård och leder slutligen till Jerusalems förstöring. De romerska styrkorna leds av Vespasianus, som blir kejsare år 69, sedan tre andra fältherrar (Galba, Otho, Vitellius) kämpat om makten efter Neros död år 68.

70 e.Kr.
Jerusalems erövring fullföljs av Vespasianus son Titus, som år 79 efterträder fadern som kejsare och regerar till år 81. Efterträdaren Domitianus (81–96) är troligen den som avses i Upp 17:11. Han är i så fall den siste romerske kejsare som skymtar i NT.

Efter år 70 e.Kr.
Det judiska folket lever under kritiska förhållanden. Romerska upprensningsaktioner genomförs (fästningen Masada faller år 73), och nya judiska revolter uppstår. Den största, åren 132–135, leder till att judarna helt utestängs från Jerusalem. Under denna tid konsolideras både den kristna kyrkan och den rabbinska judendomen. Klyftan mellan de båda religionerna fördjupas, vilket sätter spår i bland annat Matt och Joh.