vittna / vittne / vittnesbörd - Bibel 2000

vittna, vittne, vittnesbörd Vittnesmål i rättsfrågor är ett vanligt ämne i hela bibeln. Många texter inskärper plikten att tala sanning och nämner falska vittnen med avsky. Likaså återkommer tanken att rättssäkerheten kräver samstämmighet mellan minst två vittnen i brottsprocesser (5 Mos 17:6; 19:15; Till Dan A; jfr Matt 18:16; Joh 8:17; 2 Kor 13:1; 1 Tim 5:19; Heb 10:28). Men de juridiska uttrycken används också om förhållandet mellan Gud och människorna, särskilt då bildspråket kretsar kring tanken på ett ▶förbund. Då urkunder och symboler bekräftar en överenskommelse är de vittnesbörd eller vittnen om vad som bestämts (1 Mos 31:52; Jos 24:27; Jes 30:8). Grundtextens ord för det ▶förbundstecken som utgjordes av lagtavlorna betyder bokstavligen ”vittnesbörd”. Avtalets parter är också själva vittnen (Jos 24:22), liksom alla närvarande jordiska eller himmelska varelser (5 Mos 31:28; Rut 4:9-11; 1 Sam 12:5). Att vittna kan därför innebära att högtidligt intyga eller bekräfta något, även om ingen egentlig rättegång är aktuell.

När en överenskommelse brutits kallar den svikna parten på vittnen. Synder och svek vittnar mot den felande (Jes 3:9; 59:12; Jer 14:7; Hos 5:5), liksom berättelser om det skedda (Jer 17:1-2; Hes 21:24). Vittnesbörden får ökad tyngd om varningar har getts i förväg (5 Mos 31:19, 26). Herren själv kan också vittna mot syndaren (Jer 29:23; Mik 1:2; Sef 3:8). Hans straff uppfattas av omvärlden som ett vittnesbörd om skulden (Rut 1:21). Å andra sidan kan den oskyldige åberopa Herren som vittne (Job 16:19).

Israels folk kallas Herrens vittnen: de har sett honom göra storverk för att rädda dem och kan berätta om det som hänt (2 Mos 14:13; 5 Mos 10:21; Jes 43:10; 44:8). Fromma människor vittnar om den hjälp de fått av Herren (Ps 35:28; 71:15; 118:17). Herrens egna verk vittnar om honom när människor ser dem eller hör talas om dem (2 Sam 7:22; Ps 19:2).

Hela detta tänkesätt återkommer i NT med nya tillämpningar, särskilt i de johanneiska skrifterna (Joh, 1-3 Joh, Upp). Spåren av onda gärningar vittnar mot en människa inför Guds domstol (Jak 5:3). När Jesu lärjungar stryker dammet från sina fötter markerar gesten ett avståndstagande (Luk 10:11), ett vittnesbörd mot dem som inte velat lyssna (Mark 6:11): förkunnelsen om Guds rike har avvisats fast den fanns lätt tillgänglig. Den som botats av Jesus blir ett vittnesbörd om att Gud ingripit (Matt 8:4 med par.).

Jesus är själv ett vittne om Gud och om den himmelska världen (Joh 3:11; 1 Tim 2:6; Upp 1:5). Hans trovärdighet bekräftas av Gud själv, direkt i de troendes hjärtan, indirekt genom GT:s skrifter och genom föregångare som Johannes döparen (Joh 5:31-47; jfr Joh 1:7). De kristna skall genom sin förkunnelse, som också kallas vittnesbörd, sprida tron på Jesus. De första lärjungarna var ögonvittnen till hans lidande och hans nya liv som uppstånden (Apg 1:22; 1 Pet 5:1), men deras roll övertas av var och en som predikar om honom. Det gäller att vittna även i handling, särskilt genom mod och uthållighet i lidandet. Det grekiska ordet för ”vittne”, mártys, har därigenom gett upphov till vårt ”martyr” (jfr Apg 22:20; Upp 2:13; 17:6). I Heb 12:1 används ordet om GT:s troshjältar, som från himlen bevittnar sina kristna efterföljares kamp.

När grundtexten säger att någon får ett vittnesbörd från omgivningen kan betydelsen vara alldaglig: det är fråga om personens goda namn eller rykte, och uttrycket översätts så (t.ex. Apg 10:22). Däremot återges det ordagrant när Gud ”vittnar” eller ger sitt erkännande t.ex. åt Jesus eller åt GT:s stora gestalter (Apg 13:22; Heb 11:2-5, 39). Flera betydelser flätas samman när Uppenbarelseboken talar om dem som har ”Jesu vittnesbörd” eller lider för det (t.ex. 1:9; 12:17). Meningen är både att de håller fast vid förkunnelsen om Jesus och att de har fått hans erkännande. Enligt 19:10 består detta erkännande i att han gett dem den heliga anden, ”profetians ande”, som är verksam i den kristna förkunnelsen.