vishet - Bibel 2000

vishet Israeliternas vishetsideal, som bl.a. uttrycks i traditionen om Salomo (1 Kung 4:29-34), omfattade bekantskap med natur och samhällsliv men var framför allt praktiskt inriktat. Skicklighet i hantverk och konstnärskap är sidor av bibelns vishetsbegrepp som i många texter renodlas så starkt att de hebreiska orden för ”vis” (chakám) och ”vishet” (chokmá) måste ges speciella återgivningar. Den vise är ”skicklig” (2 Mos 35:25; Jes 40:20), ”kunnig” (1 Kung 7:14; Jer 9:17) eller ”konstförfaren” (Jer 10:9); vishet är ”färdighet” i exempelvis sjömanskap (Ps 107:27). Men även när visheten beskrivs som ett mer allsidigt personlighetsideal dominerar en praktisk målsättning. Den vise skall kunna utöva självkontroll, yttra sig väl, uppträda belevat och behärska vardagslivets krav. Samma ideal odlades bland Israels grannfolk i Egypten och Mesopotamien. Det uttrycktes i iakttagelser och regler, som samlades till läroböcker för förnäma unga män. Bibelns ▶vishetsskrifter har påverkats av sådan utombiblisk litteratur och dess bildningsideal.

Samtidigt är GT:s vishetsbegrepp starkt präglat av Israels gudstro. Gud är som skapare och världens styresman den ende verkligt vise. Människans högsta mål är att lära känna honom och anpassa sitt liv efter hans vilja. Gudsfruktan är alltså nödvändig för den som vill bli vis, och visdomen är Guds gåva.

Denna religiösa uppfattning har fått ett särpräglat uttryck i att visheten skildras personifierad som en kvinna, tydligast i Ords 8:1-9:18 och i Tillägg till GT. Den kvinnliga gestalten representerar både Guds skaparförmåga och den vishet som människor kan tillägna sig. Hon är närvarande vid världens skapelse (Ords 8:27; Vish 9:9) och sägs även vara skapad ”av evighet” (Syr 24:9). Hon kallar som Guds språkrör människorna till ett rättfärdigt liv (Ords 9:1-6) och blir den vises följeslagerska (Ords 2:1-22; Vish 8:2-18; Syr 14:20-27). Denna gestalt likställs på ett par sena ställen uttryckligen med Guds ▶lag, som innehåller allt vad den fromme behöver för ett lyckligt liv (Syr 24:23; Bar 4:1). Samtidigt skildras visheten allt tydligare som en ande eller ett gudomligt väsen, på gränsen mellan självständig tillvaro och enhet med Gud (Vish 1:5-7; 9:4).

Den nytestamentliga bilden av Kristus som Guds vishet och lagens fullbordan har sin närmaste bakgrund i dessa tankegångar (Matt 11:19; Luk 7:35; 11:49; 1 Kor 1:24, 30). När han kallas Ordet genom vilket allt blev till (Joh 1:1-3) anspelas på den personifierade visheten med anknytning till både Ords 8:27 och 1 Mos 1:1. Samma tankemönster finns i Kol 1:15-17. Som mänsklig egenskap bildar visheten i NT en kontrast till samtidens grekiska bildning. Den har alltid religiösa förtecken. Till skillnad från ▶världens vishet (1 Kor 1:20; jfr Jak 3:15) är den en gåva från Gud, förknippad med den heliga anden (Ef 1:8; Kol 1:9). Dess kärna är insikt i Guds ▶hemligheter, som har med Kristus att göra: hos honom finns vishetens skatter gömda (Kol 2:3).