välsigna / välsignelse - Bibel 2000

välsigna, välsignelse Välsignelse innebär i GT en kraft vars yttring är välgång på livets alla områden, t.ex. hälsa, rikedom och många barn (se t.ex. 1 Mos 24:35; 5 Mos 28:3-8; Ps 107:38). Ofta pekar sammanhanget tydligt ut speciella ting som t.ex. fruktsamhet (5 Mos 7:14) eller regn (Mal 3:10). Men välsignelsens källa är alltid Gud, och dess yttersta villkor är ett gott förhållande till honom. Därmed förbereds begreppets utveckling från en materiell innebörd till en andlig, där gudsgemenskapen själv blir det högsta värdet (Syr 34:20; jfr Ps 73:25). Enligt en ålderdomligare gudstro kunde ett heligt föremål genom sin blotta närvaro överföra lycka till sin omgivning (2 Sam 6:11-12).

Herrens välsignelse beskrivs ofta som en direkt gåva av honom själv. Men den kan förmedlas av människor (t.ex. föräldrar, präster, profeter) genom en högtidligt utsagd försäkran (4 Mos 6:23-27; 1 Kung 8:55-61). I sin renaste form består en sådan försäkran av maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner. Uttryckssättet kan emellertid variera starkt (se t.ex. 1 Mos 49; 5 Mos 33). En text kan vara en välsignelse utan att detta ord används (Ps 1:1). Ett sätt att välsigna är att nämna goda och lyckliga människor i tanke att mottagaren skall bli lik dem (1 Mos 12:2-3; 48:20; Ps 72:17).

Förmedlingen av kraft markeras ofta med en yttre åtbörd: den som välsignar lägger handen på mottagarens huvud (1 Mos 48:14; 4 Mos 27:23; 5 Mos 34:9). Sådan handpåläggning förekommer också i NT (Mark 10:16), ibland i samband med botande (Mark 6:5), invigning till tjänst i den kristna kyrkan (Apg 6:6; 13:3; 1 Tim 4:14) eller dop (Heb 6:2). Gesten åskådliggör att välsignelsen är ett kraftflöde som inte kan återkallas (1 Mos 27:33-38) eller styras av viljan (4 Mos 22:1-24:25). Den är jämförlig med ett mäktigt vapen och liknar i det avseendet förbannelsen. När en förbannelse uttalats kan man gripa till välsignelsen som motmedel (Dom 17:2; samma innebörd har uttrycket ”välsigna sig själv” i 5 Mos 29:19).

Välsignelsens flöde går i första hand från den högre, starkare eller äldre till den lägre, svagare eller yngre (Heb 7:7). Men den som fått något kan också svara genom att välsigna välgöraren. Ordet blir då liktydigt med att berömma, prisa eller tacka (Job 29:13; 31:20; jfr Ps 10:3). En liknande användning förekommer när man välsignar döda människors minne, dvs. talar med erkänsla och vördnad om dem (1 Mack 3:7; Syr 45:1; 46:11).

I sådan mening kan en människa också välsigna Gud (1 Mos 14:20). Det hebreiska ordet betyder då i sak ”prisa” eller ”lova” och återges i regel så (Ps 16:7; 26:12). I senare tiders bönespråk har emellertid ordet ”välsigna” fått fast hävd. Översättningen använder det därför i sena texter (Dan 2:20; 3:28), framför allt i bibelns grekiskspråkiga delar (Tob 3:11; Luk 1:68; Rom 1:25; 2 Kor 1:3; Ef 1:3; 1 Pet 1:3). Sålunda kan Gud kallas ”den Välsignade” (Mark 14:61). I judisk tradition inleds varje måltid med lovprisning av honom (”Välsignad är du …”). Denna sed avses när Paulus talar om ”välsignelsens bägare” (1 Kor 10:16), likaså när Jesus läser ”tackbönen” (t.ex. Matt 14:19; 26:26). Fast grundtextens ord då kan återges med ”välsigna” är meningen inte att någon kraft överförs till maten, utan att måltiden helgas genom vördnaden för Gud.