tunga / tungor / tungotal - Bibel 2000

tunga, tungor, tungotal I den gammaltestamentliga hebreiskan får kroppsdelar ofta företräda ett brett spektrum av funktioner och tillstånd. Tungan står i GT för talet i dess många former, ofta de onda (”hala tungor”, Ps 12:3; ”hätska tungor”, Hos 7:16; ”kluven tunga”, Ords 6:12). ”Tredje tungan” är en speciell beteckning för förtal som finns i grundtexten till Syr 28:14-15. Det hebreiska ordet för tunga (lashón) kan dessutom beteckna språk i allmänhet (”främmande tungomål”, Jes 28:11). Så är det också med motsvarande ord i grekiskan (glóssa). En speciell utveckling av det uttryckssättet spelar stor roll i NT. ”Talande med tungor” och ”tungotal” betecknar där en form av extas, som Paulus berör i 1 Kor 12:1-14:40. Den yttrade sig i ljud som var obegripliga för omgivningen (14:2); de betraktades som uttryck för Guds andes närvaro, kanske som änglarnas språk (13:1). Det förekom att man tolkade ljuden, dvs. återgav dem med begripliga ord (14:13). Förmågan att göra detta räknades i likhet med själva tungotalet som en gåva av Anden (12:10). Dessa upplevelser, som har motsvarigheter i nutida kristna församlingar, framstår även i Apg 10:46; 19:6 som normala inslag i urkyrkans liv.

Den händelse som skildras i Apg 2:1-11 tycks däremot av författaren ha uppfattats som ett enastående under: när Anden kom till den första kristna församlingen kunde dess medlemmar göra sig förstådda, oberoende av vilka språk lyssnarna behärskade. Den symboliska innebörden i denna berättelse är att det kristna budskapet skulle uppfattas av alla folk i världen. Texten utgör NT:s motpol till berättelsen om språkförbistringen vid tornbygget i Babel (1 Mos 11:1-9).