synagoga / synagogföreståndare - Bibel 2000

synagoga, synagogföreståndare Det grekiska ordet synagogé betyder ordagrant ”församling”. Mest känt är det i sin användning om judiska församlingar och gudstjänstlokaler. När dessa institutioner uppstod är inte säkert känt, men under hellenistisk och romersk tid, då allt fler judar levde kringspridda i olika länder, fick de stor betydelse för den judiska religionsgemenskapen. I nytestamentlig tid förekom synagogor på alla platser där judar bodde i större antal. I storstäderna fanns ofta flera, i Jerusalem enligt traditionens uppgift t.o.m. hundratals. Till varje byggnad och församling hörde ett styrande råd av äldste, som också dömde i disciplinfrågor (Luk 21:12). En synagogföreståndare hade den direkta uppsikten över byggnaden och gudstjänsterna.

Synagogan hade en annan funktion än templet med dess präster och offerliturgi. Byggnaden var till för den lokala församlingens gudstjänst och skriftstudium och kallades därför även ”bönehus” eller ”böneställe” (Apg 16:13). Den erbjöd också husrum för tillresta medlemmar av församlingen, som kunde utgöras av personer med gemensam geografisk bakgrund (Apg 6:9). Gudstjänstens huvudbeståndsdelar var böner, läsning ur skriften och utläggning av det lästa. Allt ombesörjdes av lekmän, och synagogföreståndaren kunde fritt fördela uppgifterna bland de närvarande.

Det framgår av NT att Jesus självklart deltog i synagogans gudstjänst och att Paulus på sina missionsresor använde den som utgångspunkt för sin förkunnelse, där så var möjligt. De kristnas gudstjänstordning växte till väsentliga delar fram ur synagogans. Det fanns också betydande likheter mellan fornkyrkans sakrala arkitektur och synagogornas samtida utformning. De judiska byggnadernas utveckling belyses av talrika utgrävningsfynd, i huvudsak från efterbiblisk tid.