slav - Bibel 2000

slav Slaveriet hörde till den vedertagna samhällsordningen i hela det gamla Israels omvärld. Bl.a. gjordes krigsfångar till slavar, liksom skuldsatta personer som inte kunde betala. Utfattiga människor sålde sig själva eller sina barn till slaveri för att undgå svält. Handel med slavar drevs över nationsgränserna; israeliter kunde köpa slavar från utlandet (3 Mos 25:44). Slavars barn blev ägarens egendom. Därför kunde man också födas till slav.

Liknande förhållanden rådde i den grekisk-romerska kultur som omgav den kristna urkyrkan. Hushållningen där byggde till mycket stor del på slavarnas arbetskraft. De utnyttjades i industriell skala, t.ex. på storgods och i gruvor, men anlitades också för hemarbete, skrivsysslor och barnuppfostran. En duglig slav kunde få självständig och ansvarsfull ställning, men han var beroende av ägarens välvilja och saknade mänskliga rättigheter i vår tids mening. Det fanns dock filosofiska lärare som hävdade slavarnas människovärde, vilket ledde till försök att med lagstiftning begränsa de grövsta utslagen av ägarnas godtycke.

Bestämmelser om slavar finns bl.a. i 2 Mos 21:2-11; 3 Mos 25:39-55; 5 Mos 15:12-18. Den gammaltestamentliga lagstiftningen ger prov på tidens låga värdering av en slav (2 Mos 21:21) men har också inslag av mänsklig hänsyn. En misshandlad slav måste t.ex. i vissa fall friges (2 Mos 21:26), och förrymda slavar fick inte utlämnas (5 Mos 23:15). Israeliter kunde som medlemmar av Herrens eget folk egentligen inte ägas av andra. Om de råkat i slaveri av ekonomiska orsaker skulle de friges efter sex år (2 Mos 21:2; 3 Mos 25:39-46; 5 Mos 15:12); de kunde också friköpas dessförinnan (3 Mos 25:47-53). Hur systemet har tillämpats i praktiken är svårt att avgöra. Som i alla likartade samhällen har förhållandena säkerligen varierat, från plågsamma till relativt behagliga villkor för enskilda slavar. I Israel var dock systemet jämförelsevis småskaligt. Slavar arbetade oftast i mindre jordbruk och hushåll, under nära kontakt med ägaren.

Tanken att israeliter inte skall vara slavar åt varandra har en viss motsvarighet i NT:s råd och anvisningar för de urkristna församlingarna. Paulusbreven understryker att slavar och husbönder skall visa ömsesidig kärlek och hänsyn (t.ex. Ef 6:5-7; Kol 3:22-24), att de är lika inför Gud och att den sociala skillnaden mellan dem är oväsentlig i den kristna gemenskapen. Någon uttrycklig kritik av slaveriet som institution formuleras dock inte i NT.

Gränsen mellan strikt slaveri och påtvungen arbetstjänst av andra slag är inte alltid tydlig. I GT framstår ”daglönaren” i princip som en fri man, men hans hårda lott ingav ändå medkänsla (t.ex. 5 Mos 24:14-15). I 3 Mos 25:40, 53 jämförs han med en israelit som gör tidsbegränsad slavtjänst. Större tvångsuppbåd av arbetskraft nämns bl.a. i samband med Salomos byggnadsföretag. Enligt 2 Krön 8:7-8 togs bara icke-israeliter i anspråk, men enligt 1 Kung 5:13 infördes ”arbetsplikt över hela Israel”. Enligt profeten Samuels varningsord i 1 Sam 8:11-13 skulle israeliterna förslavas så snart de fick en kung.

Otydligheten förstärks av att den hebreiska bibelns vanligaste ord för slav (éved) lika väl kan betyda tjänare. Det används bl.a. om personer i kunglig tjänst av alla slag, t.ex. hovmän, sändebud, befälhavare och soldater. Dessutom förekommer det i ödmjuka talesätt. Man markerade underdånighet eller bara ren hövlighet genom att kalla sig själv den överordnades slav eller tjänare. Samma språkbruk tillämpas på människors förhållande till Gud. I bibelns grekiskspråkiga delar finns liknande egenheter i användningen av ordet dou´los.

Nutida språk skiljer skarpt mellan slavar och tjänare, och därför måste en översättning göra många bibeltexter tydligare än de egentligen är. ”Slav” är det lämpligaste ordvalet i gammaltestamentliga lagar och berättelser som tydligt avspeglar forntidens slaverisystem, likaså i NT:s brev när de avhandlar grekisk-romerska samhällsförhållanden. Ordet ”tjänare” används bl.a. i texter där förhållandet till husbonden skildras som personligt och förtroendefullt och även i hövlighetsfraser som ”din tjänare”. Likaså används det i texter som gäller relationen till Gud eller Kristus (undantag förekommer där ägar- och beroendeförhållandet är starkt betonat). Så är också fallet i flertalet av evangeliernas liknelser, eftersom de i sista hand illustrerar gudsförhållandet, fast det arbetsfolk som uppträder ser ut att vara slavar i åtminstone somliga av berättelserna. Ibland kan grundtextens flertydighet återvinnas genom ersättningsord som väljs efter sammanhanget. Kungens slavar eller tjänare kan t.ex. i översättningen kallas hans män. Fraser där någon kallar sig slav eller tjänare kan ersättas med tilltalsordet ”herre”, osv.