samaria / Samarien / samarier - Bibel 2000

samaria, Samarien, samarier Samaria anlades på 870-talet f.Kr. och gjordes till Nordrikets huvudstad av dess kung Omri (1 Kung 16:24). Hans tidigare residensstad hette Tirsa och låg i samma region, ca 10 km nordost om den gamla religiösa centralorten ▶Shekem. Den nya staden byggdes ungefär lika långt från Shekem, men nordväst därom. Utgrävningar på platsen har i kombination med assyriska texter och GT:s uppgifter gett en rätt klar bild av dess historia.

I den omsorgsfullt byggda och befästa staden blomstrade en rik internationell kultur, som dock i GT kritiseras för ojämlikhet och förtryck (Am 4:1) och för sin anpassning till grannfolkens religiösa traditioner (Am 8:14). Ett baalstempel, som enligt 1 Kung 16:32 hade byggts av Omris son Achav, väckte avsky hos den israelitiska gudstrons försvarare (Jer 23:13) och förstördes när Omris dynasti föll (2 Kung 10:18-28).

Samarias befästningar uthärdade ett par arameiska belägringar (1 Kung 20; 2 Kung 6:24-7:20) men dukade 722 f.Kr. under för assyrierna, som därmed gjorde slut på Nordrikets självständighet. Staden var säte för utländska guvernörer fram till hasmoneernas judiska självständighetsperiod. Den upplevde en ny storhetstid under Herodes den store, som kallade den Sebaste efter kejsar Augustus (latinets augústus ”vördnadsvärd” heter på grekiska sebastós); beteckningen fortlever i platsens nutida arabiska namn.

Stadens namn används i GT ibland om hela Nordriket och återges i sådana fall med ”Samarien” (jfr not till Hos 7:1). Assyrierna tillämpade samma språkbruk på den provins de upprättade efter sin erövring av området. Namnet Samarien blev sedan det vanliga för västjordanlandets mellersta del och trängde ut den traditionella beteckningen ”Efraims bergsbygd”, som syftade på befolkningens stamtillhörighet.

Den bekanta motsättningen mellan judar och samarier brukar förklaras med assyriernas folkomflyttningar. Delar av den israelitiska befolkningen ersattes med andra underkuvade länders invånare. Enligt 2 Kung 17:24-41 fick området därigenom en blandreligion; man tillbad främmande gudar jämsides med Israels Gud. Samarierna själva uppfattade sig som anhängare av den äkta israelitiska tron men förnekade Jerusalems religiösa betydelse och erkände bara de fem Moseböckerna som helig skrift. Troligen ca 300 f.Kr. uppförde de en helgedom på Gerisimberget, som nämns i 5 Mos 11:29; 27:12; jfr Joh 4:20. Till stöd för platsens helighet anförde de en egen läsart i 5 Mos 27:4 (”Gerisimberget” i stället för ”Evalberget”). Kulten på berget har fortlevt in i vår tid (dess nutida företrädare brukar kallas samaritaner), men själva templet förstördes av judarna 128 f.Kr., vilket ytterligare skärpte fiendskapen mellan de båda folken.

NT vittnar om de kvardröjande motsättningarna (Luk 9:53; Joh 4:9). Att Jesus nämnde samarier som föredömen var uppseendeväckande (Luk 10:33; 17:18-19). Enligt Joh 8:48 kallades han själv samarier av sina motståndare, och enligt Apg 8:4-25 togs den kristna förkunnelsen tidigt emot i Samarien; jfr Joh 4:39-42. Möjligen har drag i den samariska traditionen, t.ex. dess speciella form av messiasförväntan, erbjudit anknytningspunkter för kristendomen.