namnformer - Bibel 2000

namnformer , betoning Vanliga svenska namn kan skrivas olika (Jansson, Janson, Janzon) och uppträda i flera varianter (Johannes, Hannes, Hans, Johan, John, Jon, Jan). Så är det också med bibliska namn. Deras form kan variera både i grundtexten och i senare språktraditioner. Redan inom bibeln kan en och samma person bära ett hebreiskt namn i GT och en grekisk omformning av samma namn i NT. Många namn har sedan förändrats under latinets inflytande och därtill fått speciella former i olika nationalspråk. Den profet vars hebreiska namn var Jeshajáhu har t.ex. i Sverige kallats både Jesaja (efter hebreiskan) och Esaias (efter grekiskan), på andra nutida språk bl.a. Isaiah och Ésaïe. Den apostel som i NT:s grundtext heter Matthai´os kallas hos oss Matteus (efter latinet), i andra länder bl.a. Matthew och Matthieu. På liknande sätt förhåller det sig med geografiska namn.

I föreliggande översättning har traditionella svenska former bibehållits när det gäller mycket kända namn, t.ex. Mose (ej Moshe eller Moyses), Jeremia (ej Jirmejahu eller Jeremias), Salomo (ej Shelomo eller Solomon), Jerusalem (ej Jerushalem, Jerushalajim eller Hierosolyma), Petrus (ej Petros). Annars har namnformerna i görligaste mån anpassats till grundtexten, varvid nutida bruk har följts vid överflyttningen av hebreiska och grekiska bokstäver till svenska. När flera förekomster av ett namn gäller en enda person eller plats används genomgående samma form. Mindre variationer i grundtexten beaktas alltså inte, och om namnet ursprungligen är gammaltestamentligt använder översättningen den hebreiska formen även i bibelns grekiskspråkiga delar (Tillägg till GT och NT).

När det gäller hebreiska namn återges sje-ljudet med sh, t.ex. Shilo (ej Schilo eller Silo); bokstaven b skrivs som v i lägen där den har mjukt uttal, t.ex. Tel Aviv (ej Tel Abib); bokstaven j återges med konsonant, t.ex. Haggaj (ej Haggai); ach-ljudet markeras med ch, t.ex. Menachem (ej Menahem), utom i början av ord, t.ex. Hanna, Harchas (ej Channa, Charchas).

Många detaljer i namnens hebreiska uttal förblir trots detta oredovisade, t.ex. variationer mellan olika k- och s-ljud som saknar motsvarigheter på vårt språk. Andra detaljer kan, om man så vill, beaktas vid högläsning: bokstaven g uttalas alltid hårt, alltså ej som j före mjuk vokal (t.ex. Gilead); bokstaven o representerar vårt svenska å-ljud (t.ex. Korach), bokstaven u vårt o-ljud (t.ex. Lud); dubbla vokaler representerar inte ett långt ljud utan två korta (t.ex. Baal, Kanaan). I många kända namn, t.ex. Gideon, Mose, Rut, Noomi, är dock det allmänt gängse uttalet försvenskat. Över huvud taget är den svenska uttalstraditionen vacklande på många punkter.

I Tillägg till GT och i NT förekommer namn av olika ursprung. När ett namn är gammaltestamentligt, liksom när en hebreisk förlaga kan säkras på annat sätt, följer översättningen ovan angivna principer. Om namnet inte kan återföras till någon känd form återges det bokstav för bokstav enligt den grekiska grundtexten. Sådana fall är få men förekommer framför allt i Tillägg till GT, där texterna vittnar om en stark blandning av språk och kulturer och där namnvariationerna i handskrifterna dessutom är stora. Grekiska och latinska namn återges enligt vanligt nutida bruk i översatta klassiska texter, vilket bl.a. innebär att deras skilda språkliga ursprung tydligt framträder.

Grekiska namn återgavs i äldre svensk tradition med former som anpassats till latinet. Både i översättningar av gamla texter och i aktuell nyhetsförmedling tillämpas numera en trognare återgivning: man skriver Aisopos, inte Esopus, Rhodos, inte Rodus, etc. Detta nutida skrivsätt följs så vitt möjligt i översättningen. Sålunda bibehålls i grekiska namn ändelsen -os (t.ex. Onesimos, ej Onesimus), diftongerna ai, ei, oi och ou (t.ex. Lasaia, ej Lasea; Attaleia, ej Attalia; Beroia, ej Berea; Euboulos, ej Eubulus), samt skrivningen k, ch och th för bokstäverna kappa, chi och theta (t.ex. Makedonien, ej Macedonien; Chios, ej Kios; Athen, ej Aten).

I klart latinska namn används däremot den latinska ändelsen -us (t.ex. Tertius), och likaså bokstäverna c och q (t.ex. Claudius, Priscilla, Aquila, Quartus; det äldre svenska bruket var här vacklande). När ändelserna växlar mellan -us och -os i samma avsnitt (t.ex. Rom 16:21-23) beror det sålunda på att de personer som nämns bar namn av olika ursprung.

Böjningsformer av latinska namn (t.ex. Pauli, Paulum) redovisas inte. Undantag har gjorts för genitivformerna Jesu och Kristi, av hänsyn till en fast tradition.

När det gäller betoning av forntida namn är det svårt att anpassa sig till grundspråken. Hebreiskan har i stor utsträckning tonvikten på den sista stavelsen, t.ex. Abrahám, Joséf, Jakób. I svensk tradition verkar en sådan betoning helt främmande. Detsamma gäller om man betonar grekiska namn efter grundspråkets accenter, t.ex. Sokrátes. Dessutom får man ändå ingen god bild av det ursprungliga uttalet. Vårt sätt att betona (med tryckaccent) skiljer sig nämligen från antikens grekiska, som utnyttjade musikalisk accent, dvs. ändringar av tonhöjden.

Grundregeln för betoning av bibliska namn kan därför bara bli att man följer rådande tradition. Dessvärre är svensk uttalstradition varken enhetlig eller logisk. Den är starkt påverkad av latinets regler, som kort kan sammanfattas på följande sätt. Tonen ligger oftast på näst sista stavelsen (Jósef, Júdit, Tóbit). Detta gäller även flerstaviga ord, förutsatt att nämnda stavelse är lång. Därmed menas att näst sista vokalen antingen följs av två konsonanter (Habáckuk, Sefánja, Sakárja, Obádja, Damáskus, Nebukadnéssar, Filíppos, Johánnes) eller själv är lång (Jeremía, Hiskía, Avinádav, Kedorlaómer, Melkisédek, Heródes, Pilátus, Filémon). En diftong räknas som lång vokal (Eubou´los, Mackabai´os, Bartolomai´os). Däremot hamnar tonen på tredje stavelsen från slutet om den näst sista stavelsen är kort, dvs. har kort vokal följd av högst en konsonant (Rehábeam, Álkimos, Sóstratos, Persépolis, Július). Kombinationerna ch och th motsvarar vardera en enda konsonant (Ménachem, Lysímachos, Ariárathes). Vissa andra kombinationer, bl.a. tr och kl, räknas också som enkla ur betoningssynpunkt (Antípatros, Hérakles).

Från dessa latinska regler har traditionen gjort en rad svåröverskådliga undantag. I namn som Jesája, Serája etc. får näst sista stavelsen tonen fast vokalen är kort, därför att kombinationen aj har uppfattats som en diftong. I somliga fall slår hebreiskans betoning igenom. Man lägger t.ex. oftast tonen på ändelserna -im och -ot (Refidím; jfr kerubím och serafím i äldre svensk psalmdiktning; Mesalót). Ändelsen -ájim (med kort a) behåller sin hebreiska betoning i namn som t.ex. Sefarvájim. Samtidigt finns en stark tendens att lägga tonen på första stavelsen i GT:s trestaviga namn (Ábraham, Gábriel, Náftali, Sébaot), så att denna betoning ofta måste kallas den ”rätta”, även om den strider mot både latinska och hebreiska betoningsregler. Detta hänger samman med en återkommande svårighet: eftersom skriftbilden inte visar om en vokal är lång eller kort har uttalstraditionen behandlat vokallängden med stor frihet; hebreiskans långa vokaler har ofta förkortats, särskilt vid vokalmöten. Namnet Josua har i hebreiskan långt u, men på svenska kan man trots detta säga både Josúa (med långt u) och Jósua (med kort). En mängd namn vållar samma tvekan för var och en som inte är bekant med de bibliska språken. Även experter är ofta osäkra i valet mellan latinets betoningsregler, hebreiskans uttal och svenska språkvanor.

Av dessa orsaker är det i åtskilliga fall omöjligt att tala om ”rätt” eller ”fel” betoning; man kan ofta betona namnen som man vill. Trots detta känner många en besvärande osäkerhet vid högläsning. En viss hjälp kan ges av ▶Tabell 4, Betoningsförslag till några bibliska namn.