mynt och vikt - Bibel 2000

mynt och vikt Bruket av präglade mynt uppkom enligt en vanlig uppfattning på 600-talet f.Kr. i Mindre Asien och övertogs sedan av perserna. Enligt vissa forskare hade metallstycken med standardiserad vikt redan långt tidigare använts som betalningsmedel i Egypten. Persernas guldmynt, som kallades darei´k och vägde drygt 8 g, nämns i bibliska skrifter från persisk tid (Esr 2:69; 8:27; Neh 7:70-72). På ett ställe (1 Krön 29:7) överförs myntbeteckningen till äldre förhållanden. I ett par fall tyder grundtextens namnform på förväxling med det grekiska myntet drachma (se nedan).

Inom den hebreiska bibeln möter man annars den äldre seden att betala med värdefull metall, som vägdes vid varje transaktion. Ordet för silver (késef) kan därför bli liktydigt med ”pengar”, och viktbeteckningar fungerar som namn på myntenheter. Avses en vikt i guld anges detta särskilt i grundtexten. Ett viktsystem med tre huvudenheter är grundläggande och återkommer även i bibelns grekiskspråkiga delar. Det var emellertid inte på långa vägar så standardiserat som nutida system. Viktenheterna varierade i värde från tid till tid och från plats till plats. Ofta förekom skilda system sida vid sida i samma miljö. Det fanns t.ex. ”kungliga” vikter, som var tyngre än andra. Ett speciellt system, ”tempelvikt”, nämns på flera ställen (t.ex. 2 Mos 30:13; 3 Mos 27:25). Man vet inte hur det skilde sig från annan viktmätning.

De omräkningar till nutida vikter som anges nedan är därför ungefärliga. De representerar genomsnitt av en lång historisk utveckling och stora lokala variationer. Då grundtextens viktmått är så oprecisa går ingen väsentlig information förlorad om de i översättningen återges med nutida enheter, inte ens om en kraftig avrundning krävs av sammanhanget. Sådana omskrivningar har valts på några ställen där texten vinner i tydlighet om läsaren direkt uppfattar hur stor tyngd det är fråga om (t.ex. 1 Sam 17:5, 7).

De tre huvudenheterna i bibelns gemensamma viktsystem är följande:

En sikel (på hebreiska shékel, en avledning av ordet ”väga”) motsvarade ca 12 g. GT anger oftast ett värde i siklar silver, och räkneenheten är så självklar att ordet ”silver” kan utelämnas.

En mina (försvenskning av hebreiskans mané, t.ex. 1 Kung 10:17) motsvarade 50 siklar eller ca 600 g. Viktsystem där minan motsvarade 60 siklar har också förekommit.

En talent (ordet är grekiskt, på hebreiska kickár, t.ex. 2 Mos 25:39) motsvarade 3 000 siklar, alltså 60 minor enligt det vanligaste systemet, eller ca 35 kg. Systemets stora variationer illustreras av att talentens vikt har pendlat mellan 20 och 40 kg.

Flera GT-texter räknar med bråkdelar av sikeln (2 Mos 30:13; 1 Sam 9:8; Neh 10:32), men det fanns också mindre enheter med särskilda namn, bl.a. gera, 1/20 sikel (t.ex. 2 Mos 30:13), och beka, 1/2 sikel (2 Mos 38:26). Ytterligare ett namn på halvsikeln, peres, kan ligga bakom den dunkla texten Dan 5:25-28. En viktbeteckning med okänd valör, kesita, förekommer i 1 Mos 33:19; Jos 24:32; Job 42:11.

Siklar, minor och talenter nämns också i Tillägg till GT, där grekisk och orientalisk kultur på många sätt smält samman. I denna miljö förekom också präglade mynt. Ibland nämns grekernas grundläggande myntenhet, som kallades drachmé eller med en latiniserad form drachma (Tob 5:15; 2 Mack 4:19; 10:20; 12:43). Den motsvarade från början en halv sikel. Man räknade 100 drachmer på en mina.

Även i NT:s grundtext förekommer talenter (Matt 18:24; Matt 25:15-28; Upp 16:21) och minor (Luk 19:13-25; översättningen har där det traditionella ”pund”). Sikeln nämns däremot inte, vilket hänger samman med att lägre penningvalörer nu anges i grekiska eller romerska mynt. Guld- och silvermynt präglades av romarna på bestämda orter (jfr Matt 22:19-21 med par.), medan kopparmynt kunde slås lokalt antingen av romerska ståthållare eller av inhemska furstar. Det vanligaste silvermyntet kallades denar (Matt 20:2-13; 22:19 med par.; Upp 6:6) och motsvarade grekernas drachma (Apg 19:19; även i grundtexten till Luk 15:8-9) eller en halv sikel i det gamla systemet. I Matt 26:15; 27:3, 9 har grundtexten ett allmänt ord för silvermynt (argýrion); valören är här av mindre betydelse i jämförelse med anspelningen på Sak 11:12. På ett ställe (Matt 17:27) nämner grundtexten myntet stater, som motsvarade fyra drachmer. Stället illustrerar myntsystemens ständiga förskjutningar. Tempelskatten, som myntet skulle täcka för två personers räkning, utgjorde enligt 2 Mos 30:13 en halv sikel. I Matt 17:24 kallas den ordagrant ”dubbeldrachman” och motsvarade alltså när texten skrevs två drachmer i stället för en. Det grekiska ordet för ”koppar”, som också kunde beteckna en mindre grekisk valör, används om pengar i allmänhet i Mark 6:8; 12:41; jfr Matt 10:9. På några andra ställen, där översättningen använder allmänna ord för småmynt, har grundtexten varierande uttryck som de romerska valörerna as eller assárius, greciserat assárion (1/16 denar, Matt 10:29 med par.) och quádrans, greciserat kodrántes (1/4 as, Matt 5:26; Mark 12:42), eller det grekiska ordet leptón, som betecknar en småsak eller en bråkdel (Mark 12:42 med par.; Luk 12:59).

Ett romerskt viktmått líbra (på grekiska lítra) uppträder i Joh 12:3; 19:39. Det motsvarade ca 1/3 kg och har i Sverige traditionellt återgetts med ”pund”.

När det gäller köpkraften hos metallstycken eller präglade mynt är omräkningar till nutida myntvärden meningslösa med tanke på de ständiga förändringarna av priser och penningvärden i både nutid och forntid. Någon gång kan förhållandena belysas av notiser som relaterar silver till varor (t.ex. 3 Mos 27:16; 2 Kung 7:16). I NT illustreras köpkraften hos den romerska denaren när den uppträder som skälig betalning för en dags arbete (Matt 20:2; jfr Upp 6:6, där det är fråga om dyrtid och brist). Att en talent (silver) var ett betydande belopp framgår av många ställen i GT och Tillägg till GT. När talenter räknas i hundratal eller tusental rör det sig om stora offentliga transaktioner, t.ex. krigsskadestånd, rustningsuppbåd eller skattetributer (2 Kung 23:33; 1 Krön 19:6; 1 Mack 11:28; 2 Mack 8:10).