Juda / jude / Judeen / judeer - Bibel 2000

Juda, jude, Judeen, judeer, Sydriket Liksom en rad andra namn står Juda i GT dels för en person, dels för hans ättlingar och deras område. I likhet med namnet Israel betecknar det dessutom ett av kungatidens båda riken (Sydriket).

Jakobs son Juda uppträder i 1 Mos som individ (t.ex. 38; 44:18-34), men också som personifikation av en stam (49:8-12), vars kärnområde enligt traditionen låg på bergsryggen söder om det nuvarande Jerusalem. Troligen var Juda från början namnet på detta område och blev sedan den överordnade beteckningen för befolkningen däromkring, som bildade en självständig grupp av stammar, skild från de nordliga. Juda och ▶Israel nämns därför tidigt som två skilda storheter, i både samarbete och konflikt. Efter Salomos död blev stamgrupperna två skilda kungariken. Det södra, vars huvudstad var Jerusalem, kallas Juda eller Juda rike. Om invånarna i detta område (både före och under kungatiden) används orden judeer och judeisk.

Efter den ▶babyloniska fångenskapen knyts namnet Juda till tempelstaten kring Jerusalem och dess invånare, oavsett stamtillhörighet. Så sker i Esras, Nehemjas, Esters och Daniels böcker, främst i repliker och skrivelser från utomstående personer. Där använder denna översättning orden jude och judisk, vilkas nuvarande användning uppstått ur just detta språkbruk, som också är representerat i bibelns grekiskspråkiga delar, där ”jude” står för grundtextens ioudai´os. I dem förekommer även det geografiska namnet Judeen (ioudai´a), som egentligen rätt och slätt betecknar judarnas land (det används utan klar begränsning i Judits bok). Då motsättningarna mellan judar och ▶samarier skärptes och deras områden hölls åtskilda även administrativt, reserverades namnet Judeen för landskapet kring Jerusalem (jfr 1 Mack 10:30). Den judiska befolkningen norr om Samarien avskildes i det läget från judarnas huvudområde. Med dessa utgångspunkter tillämpar NT den kända tredelningen av landet i Judeen, Samarien och Galileen.

Inom NT används ordet ”jude” mera sällan i de tre första evangelierna. Jesus och apostlarna framstår där självklart som medlemmar av det folk inom vilket hela berättelsen utspelas. När Paulus i sina brev vänder sig till församlingar med talrika icke-judiska medlemmar ser han däremot det judiska folket utifrån, trots att han själv räknar sig till det (2 Kor 11:22; Fil 3:5). ”Judarna” betyder då ibland ”de judekristna” (Gal 2:13). Paulus gläder sig över att de förenats med hedningarna i den kristna församlingen (Ef 2:14-18). Å andra sidan bekymrar han sig över att det judiska folket i sin helhet inte antagit tron på Kristus (Rom 9:1-11:36). Hans bekymrade hållning slår vid ett tillfälle över i obehärskat negativa uttalanden; se 1 Thess 2:15-16

Inställningen att se judarna utifrån, mer eller mindre som de kristnas motståndare, präglar i viss mån också Apostlagärningarna (t.ex. 13:44-52) och i ännu högre grad Johannesevangeliet. Där används uttrycket ”judarna” ofta i sammanhang där de andra evangelierna säger ”fariseerna” eller ”de skriftlärda”, vilket kan ge intrycket att Jesus skulle ha stått utanför det judiska folket. ”Judarna” betecknar i flera sammanhang personer som inte trodde på Jesus och visade fientlighet mot honom (6:41-42, 52; 8:48-59; 10:22-39).

Historiskt betingade gruppmotsättningar har alltså bidragit till att ordet jude i flera nytestamentliga texter fått negativa bitoner. Ett generaliserande bruk av sådana texter har varit ett inslag i senare tiders antisemitism.