berättande skrifter - Bibel 2000

berättande skrifter Vår tids kritiska historiesyn, som systematiskt prövar källornas ursprung och sanningshalt, var okänd för de bibliska författarna. De hade utrymme för en berättarkonst som lämnade fantasin fritt spelrum eller okritiskt återgav äldre traditioner. Framför allt tjänade både historieskrivning och annan litterär verksamhet till att förmedla religiösa tankar. Ur den synpunkten är skrifternas tillkomsttid och historiska källvärde en bisak.

I några enskilda skrifter är den skönlitterära prägeln uppenbar. Jobs och Jonas böcker (▶Vishetsskrifter; ▶Profetböcker) innehåller traditionella berättelsemotiv, men det som berättas är tidlöst och står helt i den religiösa undervisningens tjänst. Ruts och Esters böcker ger klarare besked om vilken tid handlingen utspelas i: 1200-1000-talen resp. 480-470-talen f.Kr. Ruts bok kan vara relativt gammal (möjligen tillkommen redan under Salomos tid), medan Esters bok hör till de yngre i GT (jfr not till Est 1:1). Men i båda fallen finns ett betydande avstånd från de skildrade händelserna till författarna, som tar sikte på sin egen tids juridiska, religiösa och nationella problem (Davids släkthärledning; kvinnors och främlingars ställning i familj och samhälle; förföljelser mot det judiska folket). Denna berättartradition förs vidare i Tillägg till GT. En utvidgad version av Esters bok och några fristående tillägg till Daniels (▶Profetböcker) visar att man utan betänkligheter broderade vidare på äldre berättelser. Två novellartade skrifter ger andra prov på uppbygglig diktning. Tobits bok, vars handling förläggs till 700-talets senare del, är svårdaterad men torde ha fått sin slutliga form på 300- eller 200-talet f.Kr., kanske ännu senare. Judits bok, som flätar samman motiv från assyrisk och babylonisk tid (700-500-talen) i sin berättelse, härrör sannolikt från senare delen av 100-talet f.Kr.

Bibeln innehåller dock även historieskrivning, om man därmed menar krönikor som täcker en lång tid av folkets förflutna. ▶Moseböckerna når bara gränsmarkerna till det historiskt gripbara. Två andra större verk, som har tyngdpunkten i den israelitiska kungatiden, kan däremot delvis förankras i arkeologi och utombiblisk historieskrivning, fast även deras material hela tiden färgas av religiös förkunnelse.

Det ena av dessa två historieverk brukar kallas det deuteronomistiska, eftersom dess tänke- och uttryckssätt har viktiga likheter med Deuteronomium, 5 Mos. Verket framträder inte som en enhet i bibeln men kan rekonstrueras genom att man läser en serie besläktade skrifter i ett sammanhang: Josua, Domarboken samt Samuels- och Kungaböckerna. Det är möjligt att 5 Mos från början har utgjort verkets inledning och först i efterhand gjorts om till Moseböckernas avslutande del. I varje fall börjar den skildrade händelseräckan med att Moses livsverk är avslutat. Jos och Dom beskriver invandringen i Kanaan och israeliternas första strider där. Materialet är till stor del fristående lokala traditioner. Berättelsen blir mer sammanhängande i Samuelsböckerna, som skildrar kungadömets införande under Samuel och dess första tid under Saul och David. En litterärt högtstående berättelse om Davids senare år leder över till Kungaböckerna, där den avslutas med att Salomo blir hans efterträdare (2 Sam 9-1 Kung 2). Sedan följer en obruten serie av kungabiografier, som tycks bygga på officiella krönikor. Jerusalems fall år 587 f.Kr. avslutar i huvudsak framställningen. Verkets tillkomsttid kan inte vara mycket senare och bör alltså sökas vid mitten av 500-talet. Grundtankarna är präglade av den fruktansvärda katastrofen. Den tolkas som Guds straff för folkets avfall till avgudadyrkan, enligt de villkor för förbundet med honom som skildras i 5 Mos 28:1-29:29 och Jos 24. Hela kungatidens historia behandlas i detta perspektiv.

Det andra stora historieverket kallas det kronistiska (efter den tyska beteckningen kronisten, motsvarande vårt krönikören, för verkets okände författare). Det omfattar först de två Krönikeböckerna; Esras och Nehemjas böcker utgör troligen dess fortsättning och avslutning. Efter en serie släkttavlor börjar berättelsen med att Saul dör och David smörjs till kung (1 Krön 10:1-11:47). Fortsättningen följer i huvudsak Kungaböckerna men koncentrerar sig på Juda rike och betonar starkt händelsernas religiösa tolkning. Tänke- och uttryckssättet erinrar ofta om ▶Moseböckernas s.k. prästerliga traditionsskikt (P). Esr och Neh beskriver hur templet och Jerusalems murar byggs upp efter den babyloniska fångenskapen och hur de religiösa traditionerna återupprättas. Böckerna bygger troligen delvis på officiella dokument och självbiografiskt material, men var gränsen går mot fri bearbetning kan inte avgöras. Tidsföljden är på viktiga punkter oklar; se t.ex. noter till Esr 4:6-23; 7:1, 7; Neh 8:1-3. Bl.a. därför är det svårt att bestämma det kronistiska historieverkets tillkomsttid, men den bör ligga inom tidsperioden 400-200 f.Kr.

I Tillägg till GT representeras historieskrivandet av de två Mackabeerböckerna. De tar dock inte upp berättelsetråden från Esras och Nehemjas tid utan är fristående skildringar av en dramatisk period under 100-talet f.Kr. Båda är troligen tillkomna någon gång kring århundradets slut. De handlar om hur judarna utsätts för förföljelse av den ▶seleukidiska regimen, gör uppror och tillkämpar sig självständighet. Den ena, 1 Mack, skildrar förloppet mellan åren 175 och 135 i jämförelsevis nykter form men med stark sympati för de judiska ledarna. Den andra, 2 Mack, upphör med sin berättelse vid år 161 men ger i gengäld fler detaljer om konfliktens bakgrund och inledningsskede. Den religiösa tolkningen drivs längre och gör mera bruk av legender. Berättelsens mål är att förhärliga Jerusalems tempel.

Berättande skrifter i NT är de fyra evangelierna och Apostlagärningarna. ▶Evangelieskrifter.