Profetböcker

En rad bibelböcker är uppkallade efter profeter och innehåller dels notiser ur deras liv, dels samlingar av profetiska uttalanden. I det kristna GT står dessa böcker sist. Den hebreiska bibeln har dem i sin andra huvuddel, som kallas Profeterna (Neviím).

Tre profetböcker, Jesajas, Jeremias och Hesekiels, har kallats de stora, eftersom var och en av dem upptog en hel bokrulle. Tolv kortare böcker rymdes däremot på samma rulle och räknades därför som en enhet, tolvprofetboken. Daniels bok står i det kristna GT bland profetböckerna, som den fjärde av de stora. I själva verket tillhör den en annan typ och räknas i den hebreiska bibeln till dess tredje huvuddel, Skrifterna.

I sitt nuvarande skick har profetböckerna en lång förhistoria och är sammanställda av efterföljare till profeterna som förvaltade traditionen om deras ord. I många kulturer har religiösa och filosofiska ledare gett upphov till skolor eller studiekollektiv, som bestått under många generationer. Skriftprofeternas lärjungar kan ha verkat på liknande sätt. De har inte bara vidarebefordrat mästarnas förkunnelse utan också tillämpat den i nya situationer, kommenterat och kompletterat den. Anonyma samlingar av profetord kunde dessutom fogas till tidigare profeters verk eller slås samman till nya enheter.

Profetböckerna innehåller alltså bidrag från vitt skilda tider och kan ofta inte dateras till en bestämd tidpunkt. Man måste nöja sig med att avgränsa den period inom vilken de har vuxit fram. Grundtextens inledningar till böckerna innehåller i många fall uppgifter om den ursprunglige profetens verksamhetstid. Mer eller mindre tydliga anspelningar på samtida händelser bidrar till dateringen av somliga avsnitt. Andra avsnitt skiljer ut sig genom form och innehåll men ger bara allmänna ledtrådar beträffande sin tillkomsttid.
Det är också svårt att avgöra när en hel bok fått sin slutliga redigering. Alla profetböckerna förelåg emellertid samlade i sin nuvarande ordningsföljd i början av 100-talet f.Kr., då de kommenterades i Syr 48:22; 49:6–10. Troligen hade de då också i stort sett samma innehåll som nu.

Nedanstående översikt ger en grov bild av profetböckernas förhållande till varandra och till den av oss kända historien. Tonvikten läggs vid de urskiljbara huvudgestalterna, fast gränsen mellan deras egen förkunnelse och senare tillägg genomgående är otydlig.

Jesaja verkade under 700-talets senare decennier, då Israel levde under assyriskt hot. Jesajaboken är mycket oenhetlig (jfr not till Jes 1:1). I kapitel 1–39 finns texter med mer eller mindre tydlig syftning på händelser under profetens livstid (se t.ex. noter till Jes 1:5–9; 7:1 ff.; 14:28; 17:1 ff., 12–14; 20:1 f.; 30:1–7). Andra texter framstår av olika skäl som senare tillägg (se t.ex. noter till 13:1; 21:1–10; 24–27). Kapitel 40–55 hänför sig i sin helhet till den tid då Kyros störtade det nybabyloniska riket, ca 550–539 f.Kr. Avsnittets stil vittnar om en betydande men för oss okänd upphovsman ("Den andre Jesaja", jfr not till Jes 40:1). Bokens sista del, kapitel 56–66, passar innehållsmässigt in i den period som följde efter den babyloniska fångenskapen (jfr not till Jes 56:1).

Jeremias förkunnelse pågick enligt inledningen till den bok som bär hans namn (1:2 f.) från 620-talet till 580-talet f.Kr. Det var en dramatisk period som kulminerade med Jerusalems förstöring. Både berättelser och förkunnande avsnitt i boken speglar profetens intensiva deltagande i händelseutvecklingen. Varningar och domsord förde honom ofta i konflikt med folkets ledare, även efter stadens fall, då han tvingades delta i en utvandring till Egypten. Starka känslouttryck ger delar av boken en personlig prägel. Andra texter tolkar Jerusalems öde med hjälp av den vedergällningslära som också utvecklas i tidens historieskrivning (> Berättande skrifter).

Hesekiel var en yngre samtida till Jeremia. Även hans förkunnelse kretsade kring Juda rikes undergång. Enligt bokens inledning (1:1–3) hörde han till de judar som redan 597 f.Kr. deporterades till Babylonien. Där mottog han sin kallelse till profet, och där fick han nyheten om Jerusalems fall. Berättelsen om detta bildar en vändpunkt i Hesekiels bok (33:21). Före den hotas folket mest med straff, därefter talas om Israels upprättelse. Framtidshoppet uttrycks bland annati en detaljrik vision av ett förnyat Jerusalems tempel.

Tolvprofetbokens huvudgestalter kan delvis föras samman i grupper med likartad historisk bakgrund. Tillsammans täcker de en period som börjar före Jesaja och slutar efter Hesekiel.

Hosea och Amos verkade båda vid mitten av 700-talet f.Kr. i det israelitiska Nordriket, där Hosea också var uppvuxen (Amos kom från Sydriket; jfr Hos 1:1; Am 1:1 med noter). Ett huvudmotiv i Hoseas bok är varningar för avgudadyrkan, bildligt skildrad som äktenskapsbrott. Amos fördömde med särskild skärpa de mäktigas orättvisor mot de fattiga. Detta motiv återkommer hos Mika, som var Jesajas samtida och framträdde i Sydriket under 700-talets sista del (jfr not till Mik 1:9).

Sefanja, Nahum och Habackuk tillhör alla 600-talets sista decennier, som motsvarar förra delen av Jeremias verksamhetstid. Sefanjas profetior är bland annat riktade mot Assyrien och dateras till kung Josias regering, som började cirka 640 f.Kr. (jfr not till Sef 1:1). Nahums bok ger uttryck för jubel inför Nineves fall och det assyriska väldets undergång år 612 (jfr not till Nah 1:1). Innehållet i Habackuks bok saknar dateringar men passar till de närmast följande åren. Babylonierna, som störtat assyrierna, betraktas av profeten som Guds straffande redskap, men deras grymheter ger upphov till nya frågor.

Haggajs, Sakarjas och Malakis böcker avspeglar situationen under och efter 500-talets sista decennier, då det gällde att återställa folkets religiösa liv efter deportationerna och andra olyckor, bland annat genom templets återuppbyggnad. Enligt Esr 5:1 f. var profeterna Haggaj och Sakarja aktivt pådrivande i denna sak, vilket stämmer med innehållet i Hagg och i Sak 1–8 (jfr noter till Hagg 1:1; Sak 1:1). Dessa avsnitt dateras tydligt till cirka år 520 f.Kr. Sak 9–14 handlar däremot om andra ämnen och kan inte ha samme upphovsman. Avsnittet innehåller samlingar av anonyma profetord som har beröringspunkter med Malakis bok. Malaki ("min budbärare") är troligen inget verkligt namn utan en beteckning som hämtats från bokens text (3:1). Malakis bok vill liksom Haggajs väcka vördnad för den återupprättade tempelgudstjänsten men liknar Sak 9–14 genom en förkunnelse om dom och frälsning som förebådar >apokalyptiken.

De återstående profetböckerna är odaterade och svåra att anknyta till någon känd historisk situation. Obadjas bok har ett textparti gemensamt med Jeremias, och profetens klagan över det edomeiska grannfolket kan passa till tiden närmast efter Jerusalems fall. Uttryckssättet i hans slutvision har åberopats för en senare datering, till 400-talet f.Kr. Samma ovisshet råder kring Joels bok, och liknande dateringsförslag har framförts (jfr not till Joel 1:1). Dess konkreta innehåll gäller en nödsituation av så allmän art (en gräshoppsinvasion) att den inte kan tidfästas.

Jonas bok avviker helt från de övriga. Den innehåller ingen profetisk förkunnelse utan är helt och hållet en uppbygglig berättelse, till sin typ besläktad med böckerna om Ester, Judit och Tobit (jfr not till Jon 1:1). Framställningssättet tillhör alltså en sen period (från 400-talet och framåt).

Att läsa bibeln hjälper oss att förstå och tolka det som finns runtomkring oss. Vår kultur, vår etik och vår tro. Bibeln hjälper oss att förstå konsten, litteraturen, musiken. Och oss själva. Förhoppningsvis även vår framtid.