1Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. 2Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. 3Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant 4till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga. 5Och de gav inte bara det jag hade hoppats – efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig. 6Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva blir fulländad hos er. 7Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva.
8Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. 9Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. 10Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. 11Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. 12Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. 13Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; 14nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, 15som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.
