13Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – 14och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik.15Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. 16Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. 17Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. 18Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. 19Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, 20dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
