1När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta. 2De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt. 3Paulus drog ihop ett fång torrt ris, och då han lade det på elden kom en huggorm fram på grund av värmen och högg sig fast vid hans hand. 4När de infödda såg ormen hänga från handen på honom sade de till varandra: »Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva.« 5Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6De andra trodde att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. När de sedan hade väntat en lång stund och sett att ingenting särskilt hände honom slog de om och sade att han var en gud.
7I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar. 8Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9Efter det kom också de andra sjuka på ön dit och blev botade. 10De gav oss många bevis på sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde.
