14Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordosten, svepte ner från land. 15Fartyget fångades av den och kunde inte hålla upp mot vinden, utan vi föll av och länsade undan för den. 16Vi kom i lä av en liten ö som hette Kauda och lyckades där med nöd och näppe bärga skeppsbåten. 17Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så. 18Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten, 19och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord. 20Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning.
21Ingen hade nu på länge fått någon mat. Paulus steg då fram bland dem och sade: »Ni skulle ha lytt mitt råd och inte gett er ut från Kreta, så hade ni besparat er dessa strapatser och förluster. 22Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inga liv skall gå förlorade, bara skeppet. 23I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, 24och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’ 25Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig. 26Men vi kommer att drivas i land på någon ö.«
27På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar. 29De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31Då sade Paulus till officeren och soldaterna: »Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.« 32Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land.
33Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. »Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring. 34Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.« 35Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36Då repade alla mod och intog föda. 37Allt som allt var vi 276 personer ombord. 38Efter att ha ätit sig mätta vräkte de spannmålslasten i sjön för att göra fartyget lättare.
