1Paulus såg på rådet och sade: »Mina bröder. Jag har alltid, intill denna dag, tjänat Gud med gott uppsåt.« 2Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus över munnen. 3Men Paulus sade till honom: »Gud skall slå dig, din vitmenade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men mot lagen befaller du dem att slå mig.« – 4»Förolämpar du Guds överstepräst!« sade de som stod bredvid. 5Paulus svarade: »Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna.«
6Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: »Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.« 7När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger. 8Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. 9Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: »Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.« 10Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen.
11På natten kom Herren till honom och sade: »Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom.«
