22Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia i sällskap med Paulus och Barnabas. Det blev Judas som kallades Barsabbas och Silas, båda i ledande ställning bland bröderna, 23och de fick med sig detta brev:
»Hälsningar från apostlarna och de äldste till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia och Syrien och Kilikien. 24Vi har hört att några som kommit härifrån men utan vårt uppdrag har oroat er och vållat förvirring med vad de sagt. 25Vi har därför enhälligt beslutat att utse några talesmän och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26dessa båda som har vågat livet för vår herre Jesu Kristi namn. 27Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen framföra samma meddelande. 28Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: 29att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!«
30Så sände man i väg dem, och när de hade kommit fram till Antiochia sammankallade de ett möte och överlämnade brevet. 31Bröderna läste det och blev glada över detta uppmuntrande besked. 32Judas och Silas, som också själva var profeter, talade länge till dem och uppmuntrade och styrkte dem. 33När de hade varit där en tid skildes de under fridsönskningar från bröderna och återvände till dem som hade sänt ut dem. 35Men Paulus och Barnabas stannade i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och förkunnade ordet om Herren.
