1Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. 2Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt. Ni vet ju vad skriften säger i berättelsen om Elia, då han anklagar Israel inför Gud: 3Herre, dina profeter har de dödat och dina altaren har de rivit ner, jag är ensam kvar, och nu står de efter mitt liv.4Vad får han för svar från Gud? Jag har sparat åt mig sju tusen män som inte har böjt knä inför Baals bild.5På samma sätt finns det i vår tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 6Men om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd. 7Det betyder att Israel inte har uppnått vad det strävar efter, bara de utvalda har uppnått det. De andra har blivit förstockade, 8som det står skrivet: Gud har gett dem en ande som omtöcknar dem, gett dem ögon som inte kan se och öron som inte kan höra, ända till denna dag.9Och David säger: Låt deras bord bli en fälla som fångar dem, en stötesten, ett straff för dem.10Förmörka deras ögon så att de inte kan se, och böj deras ryggar för alltid.
11Jag frågar då: kanske snavade de för att de skulle falla? Visst inte. Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund. 12Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?
13Men till er hedningar vill jag säga: just som apostel för hedningarna prisar jag min tjänst. 14Kanske kan jag väcka mina stamfränders avund och rädda några av dem. 15Ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda? 16Om det första brödet är heligt är hela baket heligt. Och om roten är helig är också grenarna heliga.
Olivträdet och dess grenar
17Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, 18så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. 19Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. 20Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; 21ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. 22Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. 23De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. 24Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.
