Svenska Bibelsällskapet

Bibelns historia i Sverige

1300-talet

Den första uppgiften om en svensk bibel finns i en förteckning över inventarier som tillhörde kung Magnus Eriksson, “en stor volym bibel på svenska”. En liknande uppgift från 1300-talet gäller den heliga Birgitta. I ingetdera fallet vet man vad notisen syftar på. Men vid samma tid, alltså mitten av 1300-talet, tillkom den s.k. Pentateukparafrasen, alltså en fri översättning av de fem Moseböckerna i sammandrag och med inlagda kommentarer. Samtidigt tillkom en förkortad översättning av Apostlagärningarna.

1400-talet

Under senare delen av 1400-talet översattes enskilda bibelböcker i birgittinerklostren i Nådendal och Vadstena, bl.a. Uppenbarelseboken. Påfallande är att inget evangelium eller nytestamentligt brev finns med. Avsnitt ur dessa nytestamentliga böcker återfinns i stället i de medeltida predikosamlingarna, oftast i ganska fri form. Genom hela 1400-talet lästes dock Bibeln, precis som allt annat i mässan, på latin. I predikningarna kunde berättelserna läggas ut.

Under den andra halvan av 1400-talet lades grunden för det som kom att innebära en revolution: Johan Gutenberg tryckte den så kallade 42-radiga bibeln i Mainz 1455.

1500-talet

Boktryckarkonsten väckte ett enormt uppseende bland annat hos Olaus Petri, som konstaterade att Bibeln blivit "så klarliga uttryckt att i tusende år (det jag väl kan bevisa) haver den Heliga Skrift icke varit så i ljuset som hon nu är".

Gustav Vasa, som ville skapa en nationalstat med sig själv som enväldig kung, behövde något att sätta mot påven och kyrkan. Visserligen var det en påvetrogen präst som hette Johannes Magnus som första gången, efter vad vi vet, i brev framförde önskemålet om en översättning av Bibeln till svenska. Men kungen hävdade envist att prästerna var okunniga och inte kunde predika Guds rena ord för folket. Guds ord måste finnas på folkspråket och kyrkan befrias från påven.

Olaus Petri, som predikade i Storkyrkan i Stockholm, och Laurentius Andreæ, som var kungens kansler, tryckte på om att Sverige måste vara i takt med tiden och få en svensk bibelöversättning och fick tillstånd att börja med själva översättningsarbetet.

Biskopen i Linköping, Hans Brask, menade dock att "det vore bättre att Paulus vore bränder än av var man känder". Han var rädd för villfarelser bland folket om Bibeln kom till folket på andra vägar än genom prästerna.
Redan 1526, efter bara ett års arbete, var Petri och Andreæ färdiga med Nya testamentet. Man kan inte överskatta den betydelse som denna översättning fick för den svenska språkutvecklingen. Å, ä och ö fick sin plats i vårt alfabet och Nya testamentet var det största bokverk som dittills tryckts på svenska.'

Man var noga med att boken skulle få ett vackert och värdigt utseende. Kungen ålade alla församlingar att köpa ett exemplar. Priset var tre mark, vilket motsvarade en oxe eller 1000 tegel.

Under stora mödor fortsatte arbetet för att översätta också Gamla testamentet och Apokryferna. Det var Olaus Petris bror Laurentius Petri som stod för det tyngsta arbetet. Grundtexten var Luthers översättning och den latinska översättningen Vulgata.

1541 kunde hela Bibeln ges ut. Nu kostade ett exemplar 10 mark. Språket hade bearbetats relativt kraftigt sedan NT-utgåvan och i reformationsbibeln finns grunden för vårt svenska riksspråk.

1600-talet

På grund av yttre och inre oro i landet trycktes väldigt få nya biblar under århundradets första år och snart rådde en stor brist på biblar. Man lyckades importera en del biblar på tyska, men de lästes snart sönder.

Prästerna klagade på att de inte kunde skaffa sig biblar och fordrade att en ny upplaga av 1541 års bibel skulle tryckas. När Gustav II Adolf blev kung tog han därför upp frågan om en ny bibel.

Frågan var om man skulle revidera översättningen för att få en mer bokstavstrogen bibel. Kyrkans ledning var helt emot detta och menade att man inte kunde ha en "suspekt" översättning som bröt mot den gamla.

1618 utkom Gustav II Adolfs bibel som har samma text som Gustav Vasas bibel men annan typografi. Man ville göra Bibeln mer tillgänglig och översiktlig. Man införde en konsekvent versindelning och bibelböckerna fick den ordning vi är vana vid. Texten sattes i olika storlekar, "typgrader", och man hade sex kolumner på varje sida.

Också de andra regenterna under detta sekel gav ut "sina" biblar för att bekräfta sin makt "av Guds nåde". Kristinas bibel kom 1646 och Karl X Gustavs bibel 1655. Alla var bara kopior av reformationsbibeln.
Under 1600-talet började man tala om privata biblar. De kallades för husbiblar när de gjordes för hemmen och fältbiblar när de trycktes för soldaterna.

Utomlands började man få biblar med bibelläsningsplaner, för att ägaren skulle kunna läsa igenom Bibeln efter ett speciellt schema.

1700-talet

Jesper Svedberg (1653–1735) var biskop av Skara och Amerika (!) och en outtröttlig kämpe för Bibelns spridning till alla. Han ville att man skulle göra en ny översättning som skulle komma den hebreiska och grekiska grundtexten närmare än Gustav Vasas bibel. En kommitté tillsattes, men dess förslag röstades ner av prästerskapet.

1703 utkom Karl XII:s bibel, som var en praktbibel i folioformat. Men översättningen var i princip densamma som 1541 års bibel. Den spreds först till alla kyrkor och efter hand, under 1800-talet, till varje hem.
Den första upplagan lär ha varit tryckt i 4000 exemplar. Ofta finns det fortfarande en "Karl XII-bibel" i församlingskyrkorna. En hel del finns också hos privatpersoner, men nästan alltid är den vackra bilden av "hjältekonungen" som fanns i början utriven. Den hade man helst på väggen. Stilen låg i tiden; bibeln var stram och ren till sin karaktär och innehöll få övriga bilder.

Karl XII var själv en flitig bibelläsare. Han läste Bibeln från pärm till pärm. 1708 berättar hans historietecknare Jöran Nordberg att kungen "läst bibeln fyra gånger igenom och med egen hand uppgivit dag och datum när han begynt och när han slutat, men sedan tog han det bladet bort av orsak, som hans egen utlåtelse var, någon skulle kanske tänka att jag ville skryta därmed".

Under 1700-talet kom pietistiska strömningar in i landet och angelägenheten för den enskilde att läsa sin bibel ökade. I konventiklar samlades de troende och läste Bibeln och hade bibelsamtal tillsammans – så länge det var tillåtet.

Intresset kretsade kring den egna själens frälsning och Nya testamentet kom i fokus på ett nytt sätt. Man använde sig gärna av något som kallades för språklådan, som var en ask som innehöll lappar med bibelord. Man tog en lapp på måfå och läste den som ett särskilt tilltal från Gud.

Också under detta århundrade försökte bibelteologer att få översättningar som var gjorda direkt från grundspråken accepterade. Mest kända av översättarna är kanske far, son och sonson Gezelius, alla med förnamnet Johannes, som under ett halvt sekel kämpade för att översätta och utge en "ny" bibel. Motståndet från prästerskapet var dock kompakt.

Bland språkmän, och också bland vissa teologer, började man dock tala om nödvändigheten av en språklig revision av Bibeln. 1786 bildades Svenska Akademien och 1753 hade Vitterhetsakademien bildats.
Exegetisk forskning blev samtidigt allt populärare. Det slutade med att Gustav III 1773 tillsatte en bibelkommission med 20 medlemmar, de mest berömda var Carl von Linné och språkkännaren Johan Ihre. Ingen kunde ana att den skulle verka under 144 år.

1800-talet

Det var ju meningen att bibelkommissionen skulle komma med sin översättning relativt snart, men så fort man hade ett förslag och det kom till omröstning blev det nedröstat.

Nyromantik, parad med nationell väckelse, var ingen god grogrund för nymodigheter. Den störste motståndaren var ärkebiskopen och psalmdiktaren Johan Olof Wallin. Han hoppades att "bibelkommissionen med all sin lärdom och goda vilja ej måtte få profanera vårt gamla bibelspråk".

1815 grundades Svenska Bibelsällskapet, som med förebild från England såg som sin uppgift att sprida Guds ord till folket.

Det blev alltså Karl XII:s bibel som trycktes i enkla massupplagor och såldes till billigt pris eller skänktes till behövande.

Efter 1700-talet, när en bibel var dyr och oåtkomlig för gemene man, var detta en revolution för Bibeln. Nu kunde varenda människa i landet äga sin egen bibel, lära sig läsa och se med egna ögon vad det stod.
Under 1800-talet utkom ungefär 180 upplagor av hela Bibeln och 200 av enbart Nya testamentet. I Svenska Bibelsällskapet samlades lekmän, som med ett gott budskap från Gud ville nå människor som levde under fattiga och eländiga förhållanden. Resultatet var fantastiskt.

Man räknar med att tre miljoner biblar spreds över landet. Intresset var förbluffande stort, och Bibelsällskapets arbete, som efter hand kompletterades av andra rörelsers, fick ett stort gensvar.

Bibelväckelsens tid var inne. I en socialt orolig tid med omflyttningar i landet och utflyttningar genom emigrationen blev bibelordet en fast punkt i tillvaron för många.

Även om de flesta biblarna alltså var enkla och billiga växte seden att ha en familjebibel fram. Den skulle vara stor och vacker och i den skulle man skriva in de viktiga familjehändelserna. Seden är levande än idag. Kanske var det illustrationerna som uppskattades allra mest. Flera generationer har präglats av fransmannens Gustav Dorés dramatiska bilder, som 1877 trycktes för första gången i Sverige.

1900-talet

Gustav III:s bibelkommission fortsatte sitt arbete. 1903 kom en översättning av Bibeln som kallas för normalupplagan. Det var en relativt ordagrann översättning. Den lästes av många men fick inte en officiell ställning.

Okända handskrifter upptäcktes och den källkritiska forskningen väckte intresse. Bibelkommissionen fick ny kraft och arbetet intensifierades. I slutfasen kom Johannes Lindblom och Erling Eidem att spela en stor roll. 1917 kunde kungen stadfästa en ny officiell översättning – den första sedan Gustav Vasas bibel 1541. Apokryferna kom 1921.

Vid mottagandet av den nya bibelöversättningen refererade ärkebiskopen Nathan Söderblom till ett citat av Luther: "Det är en sak som upphöjer eller förnedrar kyrkan, nämligen kunskap eller okunnighet i den heliga litteraturen".

Översättningen slog snart igenom ute bland folket. Det finns ingen statistik på hur många exemplar av denna översättning som har sålts, men det handlar om mycket höga siffror.

Under andra världskriget spreds till exempel Nya testamentet i en fältupplaga i mycket stort antal och seden att församlingar ger sina konfirmander en bibel har varit stark och obruten. I princip alla svenska hem har tillgång till en bibel.

Redan på 1950-talet väcktes frågan om behovet av en ny bibelöversättning eftersom 1917 års bibel ansågs vara antikverad. Dagens ungdom, sade man, kunde inte förstå dess språk.

En del nyöversättningar av Nya testamentet gjordes, mest känd blev Hedegårds översättning från 1966. 1981 utkom Bo Giertz med en översättning, men då hade redan en ny bibelkommission tillsatts av regeringen. 1972 beslöts nämligen att en ny officiell översättning skulle göras först av Nya testamentet och senare också av Gamla testamentet och Apokryferna.

Direktiven var att göra en översättning som återgav grundtextens mening så noggrant som möjligt på en "idiomatisk, begriplig, naturlig nutida svenska".

1981 kom Nya testamentet i ny översättning, det så kallade NT81. Den kom att tryckas och spridas i enorma upplagor; fram till och med 1998 har 5,6 miljoner exemplar tryckts, vilket är enastående i svensk tryckhistoria. Den blev snabbt accepterad av många kyrkor och en stor del av allmänheten.1986 kom Apokryferna, som sedan 1800-talet, då de försvann ur de svenska biblarna, fört en relativt undanskymd tillvaro.

Och 1999, efter nära 30 års arbete, blev också Gamla testamentet färdigöversatt och hela Bibeln kunde presenteras för det svenska folket.

Bibelkommissionens översättning "Bibel 2000" är alltså den tredje officiella översättningen av Bibeln till svenska.

Andra översättningar

1983 grundades Stiftelsen Svenska Folkbibeln. Denna översättning växte fram parallellt med bibelkommissionens översättning och 1998 låg Svenska Folkbibeln färdig.

2000-talet

De första åren av det nya millenniet dominerades i stor utsträckning mottagandet av Bibel 2000. För kyrkor och samfund handlade det också om att börja använda den nya översättningen i olika sammanhang, till exempel i liturgin.

I allt högre grad har översättning av Bibeln till våra nationella minoritetsspråk kommit att dominera verksamheten, något som tidigare varit mycket eftersatt.

Inför Svenska Bibelsällskapets 200-årsjubileum 2015 fattades beslut om att inleda ett arbete med provöversättningar av Nya testamentet till svenska. Galaterbrevet och Lukasevangeliet 9–19 publicerades i samband med jubileet 2015. Efter att mottagandet av dessa provöversättningar utvärderats, blev provöversättning av NT en pågående verksamhet i Bibelsällskapets regi. 2020 togs sedan beslutet att låta översätta hela Nya testamentet till år 2026.

Svenska Bibelsällskapet

Besök och post:
Bangårdsgatan 4 A, 753 20 Uppsala

018 – 18 63 30
info@bibeln.se

Svenska Bibelsällskapetv.4.20.15
Följ oss i sociala medier