Apostlagärningarna 22
1»Bröder och fäder, lyssna på vad jag nu har att säga er till mitt försvar.« 2När de hörde att det var på hebreiska han talade till dem blev det ännu tystare, och han fortsatte: 3»Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien men uppfostrad här i staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår fäderneärvda lag. Jag har kämpat för Guds sak lika ivrigt som ni alla gör i dag. 4Jag har varit dödsfiende till Vägen och tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse. 5Det kan översteprästen och hela rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till våra bröder i Damaskus och reste dit för att också där fängsla folk och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.
6Men under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt mitt på dagen av ett bländande ljussken från himlen. 7Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ 8Jag frågade: ’Vem är du, herre?’ Han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig. 10Jag frågade: ’Vad skall jag göra, herre?’ Och Herren svarade: ’Gå genast till Damaskus. Där skall du få veta allt som du har utsetts att göra.’ 11Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus.
12Ananias, en from och lagtrogen man som hade gott namn om sig bland alla judarna i staden, 13kom till mig, ställde sig vid min sida och sade: ’Saul, min broder, öppna dina ögon och se!’ Och strax kunde jag se honom. 14Han sade: ’Våra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja, till att se den Rättfärdige och till att höra hans röst. 15Du skall bli hans vittne och berätta för alla människor vad du har sett och hört. 16Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’
17När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och stod och bad i templet föll jag i hänryckning 18och fick se Herren som sade till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’ 19Jag svarade: ’Herre, de vet ju att jag i alla synagogor lät gripa och piska dem som trodde på dig. 20Och när ditt vittne Stefanos fick offra sitt blod stod jag och såg på, och jag tyckte det som skedde var riktigt, och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ 21Då sade han till mig: ’Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta.’«
Paulus hos kommendanten
22Ända hit hade de lyssnat, men när han sade detta började de ropa: »Bort med honom från jordens yta! En sådan bör inte få leva.« 23De skrek, slet i sina kläder och kastade upp sand i luften. 24Kommendanten lät då föra in Paulus i fästningen och gav order att han skulle förhöras under prygel, så att man fick reda på varför de skränade så mot honom. 25När man band fast honom för att piska honom sade han till officeren som var med: »Är det tillåtet att prygla en romersk medborgare som inte är dömd för något?« 26Då gick officeren till kommendanten och anmälde saken och sade: »Vad är det du tänker göra? Den mannen är romersk medborgare.« 27Kommendanten gick till honom och frågade: »Är du verkligen romersk medborgare?« När Paulus svarade ja, 28sade kommendanten: »Jag betalade en stor summa pengar för att få detta medborgarskap.« – »Jag fick det när jag föddes«, sade Paulus. 29De som skulle förhöra honom lät honom då genast vara, och kommendanten själv blev förskräckt när han insåg att det var en romersk medborgare som han hade låtit fängsla. 30Då kommendanten ville få klarhet om vad judarna anklagade Paulus för lät han nästa dag ta av honom bojorna, befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas och förde ner Paulus och ställde honom inför dem.
Bible 2000 Swedish Translation Study Edition © Swedish Bible Society, 2000, 2017.
