Den late. Vanartiga barn. En dåres ömkansvärda tillstånd. Det fasta sinnet. Regler för vänskapen.
1Den late kan liknas vid en smutsad sten;
envar visslar åt den för dess föraktlighets skull.
2Den late kan liknas vid en gödselklump;
envar som tager upp den skakar smutsen av handen.
3Det är en skam för en fader att hava fött en vanartig son,
och att få en sådan dotter, det för skada med sig.
4En förståndig dotter får sig en man,
men den som drager skam över de sina, hon bliver sin fader till sorg.
5Den fräcka drager skam över både sin fader och sin man
och bliver föraktad av båda.
6Såsom musik i sorgetid är att tala i orätt stund;
men aga och tukt äro alltid vishet.
7Att undervisa en dåre är såsom att limma ihop en lerkruka,
såsom att väcka en sovande ur djup sömn.
8Att tala för en dåre är såsom att tala för en som håller på att somna;
när man har slutat, säger han: ”Vad var det?”
11Gråt över en död, ty hans ljus är slocknat;
gråt ock över en dåre, ty hans förstånd är slocknat.
Gråt mindre bittert över en död, ty han har kommit till rö;
men dårens liv är värre än döden.
12Sorgen efter en död varar i sju dagar,
men över en dåre och en ogudaktig i alla hans livsdagar.
13Tala icke mycket med den oförnuftige,
och sök ej den fåkunniges umgänge.
Tag dig till vara för honom, så att du ej ådrager dig förtret.
Då skall du ej heller bliva nedsmutsad, när han skakar på sig.
Undvik honom, så skall du finna ro
och slippa att plågas av hans galenskap.
14Vad finnes, som är tyngre än bly?
Vilket namn skulle det väl bära annat än ”dåre”?
15Sand och salt och en klump järn,
sådant är lättare att bära än en fåkunnig människa.
16Ett bjälkverk, infogat i en byggnad,
går icke isär vid en jordstöt.
Sådant är det sinne som har sitt fäste i välbetänkta rådslag;
i farans stund rädes det icke.
17Ett sinne som stadigt vilar på klok eftertanke,
det är såsom sandblandad puts på en slät vägg.
18Grus som ligger fritt uppe på is en hög plats
kan icke stå emot vinden.
Sådant är det sinne som är försagt genom dåraktigt tänkesätt;
det kan icke stå emot någon förskräckelse.
19En stöt i ögat driver fram tårar,
en stöt mot hjärtat framkallar smärta.
20Kastar man sten på fåglar, så skrämmer man bort dem;
och skymfar man en vän, så upplöser man vänskapen.
21Om du drager ditt svärd mot en vän,
så uppgiv ej hoppet; ty återgång är möjlig.
22Om du upplåter din mun mot en vän,
så var icke rädd; ty förlikning är möjlig.
Men skymf och övermod, röjd hemlighet och svekfullt angrepp —
är sådant på färde, då flyr var vän sin kos.
23Sök att vinna förtroende hos din nästa, medan han är fattig,
på det att du må få dela hans överflöd, när det går honom väl.
Stanna kvar hos honom i nödens tid,
så skall du, när han får ärva, dela arvet med honom.
24Före elden kommer dunst från ugnen och rök;
så gå smädelser före blodsutgjutelse.
25Jag vill icke blygas för att skydda min vän,
och jag vill ej gömma mig undan för honom.
26Och om något ont skulle hända mig för hans skull,
så skall envar som får höra därom taga sig i akt för honom.
Bön om skydd mot tungans och köttets frestelser. Munnens tukt. Tre slag av otukt.
27Ack att jag hade en vakt för min mun
och ett konstrikt insegel på mina läppar,
så att jag icke komme på fall genom min tunga
och icke genom henne råkade i fördärv!