Tröst i nödens tid vid tanken på Guds forna under.
1För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
2Jag vill höja min röst till Gud och ropa;
jag vill höja min röst till Gud,
för att han må lyssna till mig.
3På min nöds dag söker jag Herren;
min hand är utsträckt om natten
och förtröttas icke;
min själ vill icke låta trösta sig.
4Jag vill tänka på Gud och klaga;
jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.
5Mina ögonlock håller du öppna;
jag är full av oro och kan icke tala.
6Jag tänker på forntidens dagar,
på år som längesedan hava gått.
7Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel;
i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer,
och min ande skall eftersinna.
8Skall då Herren förkasta evinnerligen
och ingen nåd mer bevisa?
9Är det då ute med hans godhet för beständigt,
har hans ord blivit till intet för alla tider?
10Har Gud förgätit att vara nådig
eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.
11Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid,
den Högstes högra hand är ej såsom förr.
12Jag vill prisa Herrens gärningar,
ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
13jag vill begrunda alla dina gärningar
och eftersinna dina verk.
14Gud, i helighet går din väg;
vem är en gud så stor som Gud?
15Du är Gud, en Gud som gör under;
du har uppenbarat din makt bland folken.
16Med väldig arm förlossade du ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela.
17Vattnen sågo dig, och Gud,
vattnen sågo dig och våndades,
själva djupen darrade.
18Molnen göto ut strömmar av vatten,
skyarna läto höra sin röst,
och dina pilar foro omkring.
19Ditt dunder ljöd i stormvirveln,
ljungeldar lyste upp jordens krets,
jorden darrade och bävade.
20Genom havet gick din väg,
din stig genom stora vatten,
och dina fotspår fann man icke.
21Så förde du ditt folk såsom en hjord
genom Moses och Arons hand.