Bön och lovsång i nöden.
1För sångmästaren; ”Fördärva icke”; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
2Var mig nådig, o Gud, var mig nådig;
ty till dig tager min själ sin tillflykt.
Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt,
till dess att det onda är förbi.
3Jag ropar till Gud den Högste,
till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
4Han skall sända från himmelen och frälsa mig,
när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela.
Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.
5Min själ är omgiven av lejon,
jag måste ligga bland eldsprutare,
bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar,
och vilkas tungor äro skarpa svärd.
6Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;
över hela jorden sträcke sig din ära.
7De lägga ut nät för mina fötter,
min själ böjes ned,
de gräva för mig en grop,
men de falla själva däri. Sela.
8Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
mitt hjärta är frimodigt;
jag vill sjunga och lova.
9Vakna upp, min ära;
upp, psaltare och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10Jag vill tacka dig bland folken, Herre;
jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
11Ty din nåd är stor allt upp till himmelen
och din trofasthet allt upp till skyarna.
12Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;
över hela jorden sträcke sig din ära.