Psaltaren 42

₂Såsom hjorten trängtar

till vattenbäckar,

så trängtar min själ

efter dig, o Gud.

₃Min själ törstar efter Gud,

efter den levande Guden.

När skall jag få träda fram

inför Guds ansikte?

₄Mina tårar äro min spis

både dag och natt,

ty ständigt säger man till mig:

”Var är nu din Gud?”

₅Men jag vill utgjuta inom mig min själ

och hava i minne

huru jag gick med hopen

upp till Guds hus,

under fröjderop och tacksägelse,

i högtidsskaran.

₆Varför är du så bedrövad, min själ,

och så orolig i mig?

Hoppas på Gud;

ty jag skall åter få tacka honom

för frälsning genom honom.

₇Min Gud, bedrövad är min själ i mig;

därför tänker jag på dig

i Jordans land och på Hermons höjder,

på Misars berg.

₈Djup ropar till djup,

vid dånet av dina vattenfall;

alla dina svallande böljor

gå fram över mig.

₉Om dagen må Herren

beskära sin nåd,

och om natten vill jag sjunga till hans ära

och bedja till mitt livs Gud.

₁₀Jag vill säga till Gud, min klippa:

”Varför har du förgätit mig,

varför måste jag gå sörjande,

trängd av fiender?”

₁₁Det är såsom krossade man benen i min kropp,

när mina ovänner smäda mig,

när de beständigt säga till mig:

”Var är nu din Gud?”

₁₂Varför är du så bedrövad, min själ,

och varför så orolig i mig?

Hoppas på Gud;

ty jag skall åter få tacka honom,

min frälsning och min Gud.