Den botfärdiges bön om förskoning.
1En psalm av David; till åminnelse.
2Herre, straffa mig icke i din förtörnelse,
och tukta mig icke i din vrede.
3Ty dina pilar hava träffat mig,
och din hand drabbar mig.
4Det finnes intet helt på min kropp
för din vredes skull,
intet helbrägda i mina ben
för min synds skull.
5Ty mina missgärningar gå mig över huvudet;
såsom en svår börda
äro de mig för tunga.
6Mina sår stinka och flyta
för min dårskaps skull.
7Jag går krokig och mycket lutande;
hela dagen går jag sörjande.
8Ty mina länder äro fulla av brand,
och intet helt finnes på min kropp.
9Jag är vanmäktig och illa sönderslagen;
jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
10Herre, du känner all min trängtan,
och min suckan är dig icke fördold.
11Mitt hjärta slår häftigt,
min kraft har övergivit mig;
mina ögons ljus,
också det är borta.
12Mina vänner och fränder
hålla sig fjärran ifrån min plåga,
och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
13Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv,
och de som söka min ofärd
tala vad fördärvligt är;
på svek tänka de hela dagen.
14Men jag är lik en döv, som intet hör,
och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
15ja, jag är lik en man som intet hör,
och som icke har något gensvar i sin mun.
16Se, på dig, Herre, hoppas jag;
du skall svara, Herre, min Gud.
17Ty jag fruktar att de annars
få glädja sig över mig,
att de skola förhäva sig över mig,
när min fot vacklar.
18Ty jag är nära att falla,
och min plåga är alltid inför mig;
19ja, jag måste bekänna min missgärning,
och jag sörjer över min synd.
20Men mina fiender få leva och äro mäktiga,
och många äro de som hata mig utan sak,
21de som löna gott med ont,
och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
22Övergiv mig icke, Herre;
min Gud, var icke långt ifrån mig.
23Skynda till min hjälp,
Herre, du min frälsning.