Syndabekännelse och förlåtelse.
1Av David; en sång.
Säll är den vilkens överträdelse är förlåten,
vilkens synd är överskyld.
2Säll är den människa
som Herren icke tillräknar missgärning,
och i vilkens ande icke är något svek.
3Så länge jag teg, försmäktade mina ben
vid min ständiga klagan.
4Ty dag och natt var din hand
tung över mig;
min livssaft förtorkades
såsom av sommarhetta. Sela.
5Då uppenbarade jag min synd för dig
och överskylde icke min missgärning.
Jag sade: ”Jag vill bekänna
för Herren mina överträdelser”;
då förlät du mig
min synds missgärning. Sela.
6Därför skola alla fromma bedja till dig
på den tid då du är att finna;
sannerligen, om ock stora vattenfloder komma,
skola de icke nå till dem.
7Du är mitt beskärm,
för nöd bevarar du mig;
med räddningens jubel
omgiver du mig. Sela.
8Jag vill lära dig och undervisa dig
om den väg du skall vandra;
jag vill giva dig råd
och låta mitt öga vaka över dig.
9Varen icke såsom hästar och mulåsnor
utan förstånd,
på vilka man lägger töm och betsel
för att tämja dem,
eljest får man dem ej fram.
10Den ogudaktige har många plågor;
men den som förtröstar på Herren,
honom omgiver han med nåd.
11Varen glada i Herren
och fröjden eder, I rättfärdige,
och jublen, alla I rättsinnige.
