Bön om Herrens hjälp och ledning.
1Av David.
Till dig, Herre, upplyfter jag min själ.
2Min Gud, på dig förtröstar jag;
låt mig icke komma på skam,
låt icke mina fiender fröjda sig över mig.
3Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig;
på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst.
4Herre, kungör mig dina vägar,
lär mig dina stigar.
5Led mig i din sanning, och lär mig,
ty du är min frälsnings Gud;
dig förbidar jag alltid.
6Tänk, Herre, på din barmhärtighet och din nåd,
ty de äro av evighet.
7Tänk icke på min ungdoms synder
och på mina överträdelser,
utan tänk på mig efter din nåd,
för din godhets skull, Herre.
8Herren är god och rättfärdig,
därför undervisar han syndare om vägen.
9Han leder de ödmjuka rätt,
han lär de ödmjuka sin väg.
10Alla Herrens vägar äro nåd och trofasthet
för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd.
11För ditt namns skull, Herre,
förlåt min missgärning, ty den är stor.
12Finnes det en man som fruktar Herren,
då undervisar han honom om den väg han bör välja.
13Han själv skall leva i lycka,
och hans efterkommande skola besitta landet.
14Herren har sin umgängelse med dem som frukta honom,
och sitt förbund vill han kungöra för dem.
15Mina ögon se alltid till Herren,
ty han drager mina fötter ur nätet.
16Vänd dig till mig och var mig nådig;
ty jag är ensam och betryckt.
17Mitt hjärtas ångest är stor;
för mig ut ur mitt trångmål.
18Se till mitt lidande och min vedermöda,
och förlåt mig alla mina synder.
19Se därtill att mina fiender äro så många
och hata mig med orätt.
20Bevara min själ och rädda mig;
låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.
21Ostrafflighet och redlighet bevare mig,
ty jag förbidar dig.
22Förlossa Israel, o Gud,
ur all dess nöd.