Psaltaren 137

₁Vid Babels floder,

där sutto vi och gräto,

när vi tänkte på Sion.

₂I pilträden som där voro

hängde vi upp våra harpor.

₃Ty de som höllo oss fångna

bådo oss där att sjunga,

och våra plågare

bådo oss vara glada:

”Sjungen för oss

en av Sions sånger.”

₄Huru skulle vi kunna sjunga

Herrens sång

i främmande land?

₅Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,

så förgäte min högra hand sin tjänst.

₆Min tunga låde vid min gom,

om jag upphör att tänka på dig,

om jag icke låter Jerusalem

vara min allra högsta glädje.

₇Tänk, Herre, på Jerusalems dag,

och straffa Edoms barn,

dem som ropade: ”Riven ned, riven ned det

ända till grunden.”

₈Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,

säll är den som får vedergälla dig

allt vad du har gjort oss.

₉Säll är den som får gripa dina späda barn

och krossa dem mot klippan.