Psaltaren 10

₁Varför, Herre,

står du så långt ifrån

och fördöljer dig i nödens tider?

₂Genom de ogudaktigas övermod

måste den arme lida.

Må de fångas i de ränker

som de hava uttänkt!

₃Ty den ogudaktige berömmer sig

av sin själs lystnad,

och den rovgirige talar förgripligt

och föraktar Herren.

₄Den ogudaktige säger i sitt högmod:

”Han frågar icke därefter.”

”Det finnes ingen Gud”,

så äro alla hans tankar.

₅Trygga äro alltid hans vägar,

dina domar gå högt över hans blickar;

alla sina ovänner räknar han för intet.

₆Han säger i sitt hjärta:

”Jag skall icke vackla,

över mig skall i evighet

ingen olycka komma.”

₇Hans mun är full av förbannelse,

av svek och förtryck;

hans tunga gömmer

olycka och fördärv.

₈Han lägger sig i försåt vid gårdarna,

i lönndom vill han dräpa den oskyldige;

hans ögon lura på den olycklige.

₉Han ligger i försåt på lönnligt ställe,

såsom ett lejon i sitt snår,

han ligger i försåt för att gripa den arme;

han griper den arme,

i det han drager honom in i sitt nät.

₁₀Han trycker sig ned, han ligger på lur,

och de olyckliga falla i hans klor.

₁₁Han säger i sitt hjärta:

”Gud förgäter det,

han har dolt sitt ansikte,

han ser det aldrig.”

₁₂Stå upp, Herre;

Gud, upplyft din hand,

förgät icke de arma.

₁₃Varför skall den ogudaktige

få förakta Gud

och säga i sitt hjärta

att du icke frågar därefter?

₁₄Du har ju sett det, ty du giver akt

på olycka och jämmer,

för att taga det i din hand.

Åt dig överlämnar den olycklige sin sak;

du blev den faderlöses hjälpare.

₁₅Bryt sönder den ogudaktiges arm,

och hemsök de ondas ogudaktighet,

så att du icke mer finner den.

₁₆Ja, Herren är konung

alltid och evinnerligen;

hedningarna utrotas ur hans land.

₁₇De ödmjukas trängtan

hör du, Herre;

du gör deras hjärtan ståndaktiga;

du låter ditt öra giva akt

₁₈för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt,

så att människor, komna av jord,

ej längre vålla skräck.