Jobs sluttal till vännerna: Han håller fast vid sin rättfärdighet och beskriver huru den ogudaktige drabbas av straffet.
1Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,
den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3aldrig, så länge ännu min ande är i mig
och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är
och min tunga bära fram oärligt tal.
5Bort det, att jag skulle giva eder rätt!
Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,
mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där
och min motståndare såsom orättfärdig.
8Ty vad hopp har den gudlöse, när hans liv avskäres,
när hans själ ryckes bort av Gud?
9Månne Gud skall höra hans rop,
när nöden kommer över honom?
10Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,
kan han åkalla Gud alltid?
11Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;
huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;
huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,
vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;
hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15De som slippa undan läggas i graven genom pest,
och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16Om han ock hopar silver såsom stoft
och lägger kläder på hög såsom lera,
17så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög,
och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,
det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;
men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,
om natten rövas han bort av stormen.
21Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,
den rycker honom undan från hans plats.
22Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;
för hans hand måste han flykta med hast.
23Då slår man ihop händerna, honom till hån;
man visslar åt honom på platsen där han var.