Jeremia och Pashur. Profetkallets vedervärdigheter. Profeten förbannar sin födelsedag.
1Då nu Pashur, Immers son, prästen, som var överuppsyningsman i Herrens hus, hörde Jeremia profetera detta, 2lät han hudflänga profeten Jeremia och satte honom i stocken i Övre Benjaminsporten till Herrens hus. 3Men när Pashur dagen därefter släppte Jeremia lös ur stocken, sade Jeremia till honom: ”Pashur är icke det namn varmed Herren benämner dig, utan Magor-Missabib; 4ty så säger Herren: Se, jag skall göra dig till skräck såväl för dig själv som för alla dina vänner; och de skola falla för sina fienders svärd, i din egen åsyn. Och hela Juda skall jag giva i den babyloniske konungens hand, och han skall föra dem bort till Babel och dräpa dem med svärd. 5Och jag skall giva denna stads alla rikedomar, allt dess gods och alla dyrbarheter däri, ja, Juda konungars alla skatter skall jag giva i deras fienders hand; och de skola göra det till sitt byte och taga det och föra det till Babel. 6Och du själv, Pashur, skall gå i fångenskap, med alla som bo i ditt hus. Du skall komma till Babel; där skall du dö, och där skall du begravas, jämte alla dina vänner, för vilka du har profeterat lögn.”
7Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas;
du grep mig och blev mig övermäktig.
Så har jag blivit ett ständigt åtlöje;
var man bespottar mig.
8Ty så ofta jag talar, måste jag klaga;
jag måste ropa över våld och förtryck,
ty Herrens ord har blivit mig
till smälek och hån beständigt.
9Men när jag sade: ”Jag vill icke tänka på honom
eller vidare tala i hans namn”,
då blev det i mitt hjärta såsom brunne där en eld,
instängd i mitt innersta;
jag mödade mig med att uthärda den,
men jag kunde det icke.
10Ty jag hör mig förtalas av många;
skräck från alla sidor!
”Anklagen honom!” ”Ja, vi vilja anklaga honom!”
Alla som hava varit mina vänner
vakta på att jag skall falla:
”Kanhända skall han låta locka sig,
så att vi bliva honom övermäktiga
och få taga hämnd på honom.”
11Men Herren är med mig
såsom en väldig hjälte;
därför skola mina förföljare komma på fall
och intet förmå.
Ja, de skola storligen komma på skam,
därför att de ej hade förstånd;
de skola drabbas av en evig blygd,
som icke skall varda förgäten
12Ty Herren Sebaot prövar med rättfärdighet,
han ser njurar och hjärta.
Så skall jag då få se din hämnd på dem,
ty för dig har jag lagt fram min sak.
13Sjungen till Herrens ära,
loven Herren;
ty han räddar den fattiges själ
ur de ondas hand.
14Förbannad vare den dag
på vilken jag föddes;
utan välsignelse blive den dag
då min moder födde mig.
15Förbannad vare den man
som förkunnade för min fader: ”Ett
gossebarn är dig fött”,
och så gjorde honom stor glädje.
16Gånge det den mannen såsom det gick de städer
som Herren omstörtade utan förbarmande.
Må han få höra klagorop om morgonen
och härskri om middagen,
17därför att han icke dräpte mig strax i moderlivet,
så att min moder fick bliva min grav
och hennes liv vara havande för evigt.
18Varför kom jag ut ur moderlivet
och fick se olycka och bedrövelse,
så att mina dagar måste försvinna i skam?
