Domarboken 5

₂Att härförare förde an i Israel,

att folket villigt följde dem —

loven Herren därför!

₃Hören, I konungar;

lyssnen, I furstar.

Till Herrens ära

vill jag, vill jag sjunga,

lovsäga Herren,

Israels Gud.

₄Herre, när du drog ut från Seir,

när du gick fram ifrån Edoms mark,

då bävade jorden,

då strömmade det från himmelen,

då strömmade vatten

ned ifrån molnen;

₅bergen skälvde

inför Herrens ansikte,

ja, Sinai inför Herrens,

Israels Guds, ansikte.

₆I Samgars dagar,

Anats sons,

i Jaels dagar

lågo vägarna öde;

vandrarna måste färdas

svåra omvägar.

₇Inga styresmän funnos,

inga funnos mer i Israel,

förrän du stod upp, Debora,

stod upp såsom en moder i Israel.

₈Man valde sig nya gudar;

då nådde striden fram till portarna.

Men ingen sköld, intet spjut var att se

hos de fyrtio tusen i Israel.

₉Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar

och dem bland folket, som villigt följde;

₁₀ja, loven Herren.

I som riden på vita åsninnor,

I som sitten hemma på mattor,

och I som vandren på vägen, talen härom.

₁₁När man under rop

skiftar byte mellan vattenhoarna,

då lovprisar man där

Herrens rättfärdiga gärningar,

att han i rättfärdighet regerar i Israel.

Då drog Herrens folk

ned till portarna.

₁₂Upp, upp, Debora!

Upp, upp, sjung din sång!

Stå upp, Barak;

tag dig fångar,

du Abinoams son.

₁₃Då satte folkets kvarleva

de tappre till anförare,

Herren satte mig

till anförare över hjältarna.

₁₄Från Efraim kommo män

som hade rotfäst sig i Amalek;

Benjamin följde dig

och blandade sig med dina skaror.

Ned ifrån Makir

drogo hövdingar åstad,

och från Sebulon män

som buro anförarstav.

₁₅Furstarna i Isaskar

slöto sig till Debora;

och likasom Isaskar,

så gjorde ock Barak;

ned i dalen skyndade man i dennes spår.

Bland Rubens ätter

höllos stora rådslag.

₁₆Men varför satt du kvar

ibland dina fållor

och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?

Ja, av Rubens ätter

fördes stora överläggningar.

₁₇Gilead stannade

på andra sidan Jordan.

Och Dan — varför dröjer han

ännu vid skeppen?

Aser satt kvar

vid havets strand,

vid sina vikar stannade han.

₁₈Men Sebulon var ett folk

som prisgav sitt liv åt döden,

Naftali likaså,

på stridsfältets höjder.

₁₉Konungar drogo fram och stridde

ja, då stridde Kanaans konungar

vid Taanak, invid Megiddos vatten;

men byte av silver vunno de icke.

₂₀Från himmelen fördes strid,

stjärnorna stridde

från sina banor mot Sisera.

₂₁Bäcken Kison ryckte dem bort,

urtidsbäcken,

bäcken Kison.

Gå fram, min själ, med makt!

₂₂Då stampade hästarnas hovar,

när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.

₂₃Förbannen Meros,

säger Herrens ängel,

ja, förbannen dess inbyggare,

därför att de ej kommo

Herren till hjälp,

Herren till hjälp bland hjältarna.

₂₄Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,

Hebers hustru, kainéens,

välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!

₂₅Vatten begärde han;

då gav hon honom mjölk,

gräddmjölk bar hon fram

i högtidsskålen.

₂₆Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,

sin högra hand efter arbetshammaren;

med den slog hon Sisera

och krossade hans huvud,

spräckte hans tinning

och genomborrade den.

₂₇Vid hennes fötter sjönk han ihop,

föll omkull och blev liggande;

ja, vid hennes fötter

sjönk han ihop och föll omkull;

där han sjönk ihop,

där föll han dödsslagen.

₂₈Ut genom fönstret

skådade hon och ropade,

Siseras moder,

ut genom gallret:

”Varför dröjer väl

hans vagn att komma?

Varför äro de så senfärdiga,

hans vagnshästars fötter?”

₂₉Då svara de klokaste

av hennes hovtärnor,

och själv giver hon sig

detsamma svaret:

₃₀”Förvisso vunno de byte,

som de nu utskifta:

en flicka, ja, två

åt envar av männen,

byte av praktvävnader för Siseras räkning,

byte av praktvävnader, brokiga tyger;

en präktig duk, ja, två brokiga dukar

för de fångnas halsar.”

₃₁Så må alla dina fiender

förgås, o Herre.

Men de som älska honom må likna solen,

när den går upp i hjältekraft.