Jesaja 5

Min vän hade en vingård

på en bördig bergskulle.

₂Och han hackade upp den

och rensade den från stenar

och planterade där ädla vinträd;

han byggde ett vakttorn därinne,

han högg ock ut ett presskar däri.

Så väntade han att den skulle bära äkta druvor,

men den bar vilddruvor.

₃Och nu, I Jerusalems invånare

och I Juda män,

fällen nu eder dom

mellan mig och min vingård.

₄Vad kunde mer göras för min vingård,

än vad jag har gjort för den?

Varför bar den då vilddruvor,

när jag väntade att den skulle bära äkta druvor?

₅Så vill jag nu kungöra för eder

vad jag skall göra med min vingård:

Jag skall taga bort dess hägnad,

och den skall givas till skövling;

jag skall bryta ned dess mur,

och den skall bliva nedtrampad.

₆Jag skall i grund fördärva den,

ingen skall skära den eller gräva däri.

Den skall fyllas med tistel och törne;

och molnen skall jag förbjuda

att sända ned regn på den.

₇Ty Herren Sebaots vingård,

det är Israels hus;

och Juda folk

är hans älsklingsplantering.

Men när han väntade laglydnad,

då fann han lagbrott,

och när han väntade rättfärdighet,

fann han skriande orättfärdighet. —

₈Ve eder som läggen hus till hus

och fogen åker till åker,

intill dess att rum ej mer finnes

och I ären de enda som bo i landet!

₉Från Herren Sebaot

ljuder det så i mina öron:

Sannerligen, de många husen

skola bliva öde;

huru stora och sköna de än äro,

skola de bliva tomma på invånare.

₁₀Ty en vingård på tio plogland

skall giva allenast ett bat-mått,

och en homers utsäde

skall giva blott en efa.

₁₁Ve dem som stå bittida upp

för att hasta till starka drycker,

och som sitta intill sena natten

för att upphetta sig med vin!

₁₂Harpor och psaltare,

pukor och flöjter och vin

hava de vid sina dryckeslag,

men på Herrens gärningar

akta de icke,

på hans händers verk

se de icke.

₁₃Därför skall mitt folk oförtänkt

föras bort i fångenskap;

dess ädlingar skola lida hunger

och dess larmande skaror försmäkta av törst.

₁₄Ja, därför spärrar dödsriket

upp sitt gap,

det öppnar sina käftar

utan allt mått,

och stadens yperste

måste fara ditned,

jämte dess larmande och sorlande skaror,

envar som fröjdar sig därinne.

₁₅Så bliva människorna nedböjda

och männen ödmjukade,

ja, ödmjukade varda

de högmodigas ögon.

₁₆Men Herren Sebaot

bliver hög genom sin dom,

Gud, den helige,

bevisar sig helig genom rättfärdighet.

₁₇Och lamm gå där i bet

såsom på sin egen mark,

och på de rikas ödetomter

söka vandrande herdar sin föda.

₁₈Ve dem som draga fram missgärningsstraff

med lögnens tåg

och syndastraff

såsom med vagnslinor,

₁₉dem som säga: ”Må han hasta,

må han skynda med sitt verk,

så att vi få se det;

må det som Israels Helige har beslutit

nalkas och komma,

så att vi förnimma det!”

₂₀Ve dem som kalla det onda gott,

och det goda ont,

dem som göra mörker till ljus,

och ljus till mörker,

dem som göra surt till sött,

och sött till surt!

₂₁Ve dem som äro visa i sina egna ögon

och hålla sig själva för kloka!

₂₂Ve dem som äro hjältar

i att dricka vin,

och som äro tappra

i att blanda starka drycker,

₂₃dem som giva den skyldige rätt

för mutors skull,

men beröva den oskyldige

vad som är hans rätt!

₂₄Därför, såsom eldsflamman förtär strå,

och såsom halm sjunker tillsammans i lågan,

så skall deras rot förruttna,

och deras löv skola flyga bort såsom stoft,

eftersom de förkastade Herren Sebaots lag

och föraktade Israels Heliges ord.

₂₅Därför har Herrens vrede

upptänts mot hans folk,

och han uträcker sin hand

emot det och slår det,

så att bergen darra,

och så att döda kroppar ligga

såsom orenlighet på gatorna.

Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,

hans hand är ännu uträckt.

₂₆Och han reser upp ett baner

för hednafolken i fjärran,

och lockar på dem att de skola komma

från jordens ända;

och se, snart och med hast

komma de dit.

₂₇Ingen finnes bland dem, som är trött,

ingen, som är stapplande.

Ingen unnar sig slummer

och ingen sömn;

på ingen lossnar bältet

omkring hans länder,

och för ingen brister

en skorem sönder.

₂₈Deras pilar äro skarpa,

och deras bågar äro alla spända;

deras hästars hovar

äro såsom av flinta,

och deras vagnshjul likna stormvinden.

₂₉Deras skriande är såsom en lejoninnas;

de skria såsom unga lejon,

rytande gripa de sitt rov och bära bort det,

och ingen finnes, som räddar.

₃₀Ett rytande över folket

höres på den dagen,

likt rytandet av ett hav;

och skådar man ned på jorden,

se, då är där mörker och nöd,

och ljuset är förmörkat genom töcken.