Herrens välsignelse över Israel. Avgudamakarnas dårskap. Syndernas utplåning. Upprättelsen genom Kores.
1Men hör nu, du Jakob, min tjänare,
du Israel, som jag har utvalt.
2Så säger Herren, han som har skapat dig,
han som danade dig redan i moderlivet, och som hjälper dig:
Frukta icke, du min tjänare Jakob,
du Jesurun, som jag har utvalt.
3Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga
och strömmar över det torra;
jag skall utgjuta min Ande över din barn
och min välsignelse över dina telningar,
4så att de växa upp mitt ibland gräset,
såsom pilträd vid vattenbäckar.
5Då skall den ene säga: ”Herren tillhör jag”,
och den andre skall åberopa Jakobs namn,
och en tredje skall skriva på sin hand: ”Herrens egen”
och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.
6Så säger Herren, Israels konung,
och hans förlossare, Herren Sebaot:
Jag är den förste, och jag är den siste,
och förutom mig finnes ingen Gud.
7Och vem talar, såsom jag har gjort,
alltsedan jag lät urtidsfolket framträda?
Må han förkunna det och lägga det fram för mig.
Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.
8Frukten icke och varen icke förskräckta.
Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta
och förkunnat det? I ären ju mina vittnen.
Finnes väl någon Gud förutom mig?
Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.
9Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå intet; därför måste de ock komma på skam. 10Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom till intet gagn. 11Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på skam.
12Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och försaka att dricka, så att han bliver matt. 13Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn och märker ut det med passaren; och han gör så därav en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.
14Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt sig lärkträd, och regnet giver dem växt. 15Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör därav ett beläte och faller ned för det. 16En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: ”Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.” 17Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte, och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför det och säger: ”Rädda mig, ty du är min gud.” — 18Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet begripa. 19Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd, att han säger: ”En del därav har jag bränt upp i eld, och på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned för ett stycke trä?” 20Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ, icke att tänka: ”Blott fåfänglighet är vad jag håller i min högra hand.”
21Tänk härpå, du Jakob,
du Israel, ty du är min tjänare;
jag har danat dig, ja, du är min tjänare.
Israel, du varder icke förgäten av mig.
22Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln
och dina synder såsom en sky.
Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.
23Jublen, I himlar,
ty Herren utför sitt verk;
höjen glädjerop, I jordens djup,
bristen ut i jubel, I berg,
du skog med alla dina träd;
ty Herren förlossar Jakob,
han bevisar sig härlig i Israel.
24Så säger Herren, din förlossare,
han som danade dig redan i moderlivet:
”Jag, Herren, är den som gör allt,
den som ensam utspänner himmelen
och utan någons hjälp breder ut jorden.
25Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet
och gör spåmännen till dårar,
den som låter de vise komma till korta
och gör deras klokhet till dårskap,
26men som låter sin tjänares ord bliva beståndande
och fullbordar sina sändebuds rådslag.
Jag är den som säger om Jerusalem: ”Det skall bliva bebott”,
och om Juda städer: ”De skola varda uppbyggda;
jag skall upprätta ruinerna där.”
27Jag är den som säger till havsdjupet: ”Sina ut;
dina strömmar vill jag låta uttorka.”
28Jag är den som säger om Kores: ”Han är min herde,
han skall fullborda all min vilja,
och han skall säga om Jerusalem:
’Det skall bliva uppbyggt’,
och till templet: ’Din grund skall åter varda lagd.’”