Ariels (Jerusalems) fall och upprättelse.
1Ve dig, Ariel, Ariel,
du stad där David slog upp sitt läger!
Läggen år till år
och låten högtiderna fullborda sitt kretslopp,
2så skall jag bringa Ariel i trångmål;
jämmer skall följa på jämmer,
och då bliver det för mig ett verkligt Ariel.
3Jag skall slå läger runt omkring dig
och omsluta dig med vallar
och resa upp bålverk emot dig.
4Då skall du tala djupt nedifrån jorden,
och dina ord skola dämpade komma fram ur stoftet;
din röst skall höras såsom en andes ur jorden,
och ur stoftet skall du viska fram dina ord.
5Men främlingshopen skall bliva såsom fint damm
och våldsverkarhopen såsom bortflyende agnar;
plötsligt och med hast skall detta ske.
6Från Herren Sebaot skall hemsökelsen komma,
med tordön och jordbävning och stort dunder,
med storm och oväder
och med lågor av förtärande eld.
7Och hela hopen av alla de folk
som drogo i strid mot Ariel,
de skola vara såsom en drömsyn om natten,
alla som drogo i strid mot det och dess borg
och bragte det i trångmål.
8Såsom när den hungrige drömmer att han äter,
men vaknar och känner sin buk vara tom,
och såsom när den törstande drömmer att han dricker,
men vaknar och känner sig törstig och försmäktande,
så skall det gå med hela hopen av alla de folk
som drogo i strid mot Sions berg.
9Stån där med häpnad, ja, varen häpna;
stirren eder blinda, ja, varen blinda,
I som ären druckna, men icke av vin,
I som raglen, men icke av starka drycker.
10Ty Herren har utgjutit över eder
en tung sömns ande
och har tillslutit edra ögon;
han har höljt mörker över profeterna
och över siarna, edra ledare.
11Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa och säger: ”Läs detta”, så svarar han: ”Jag kan det icke, den är ju förseglad”, 12och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: ”Läs detta”, så svarar han: ”Jag kan icke läsa.”
13Och Herren har sagt:
Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun
och ärar mig med sina läppar,
men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig,
så att deras fruktan för mig
består i inlärda människobud,
14därför skall jag ännu en gång
göra underbara ting mot detta folk,
ja, underbara och förunderliga;
de visas vishet skall förgås,
och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.
15Ve eder, I som söken att dölja edra rådslag för Herren i djupet, och som bedriven edra verk i mörkret, I som sägen: ”Vem ser oss, och vem känner oss?” 16Huru förvända ären I icke! Skall då leret aktas lika med krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare: ”Han har icke gjort mig”? Eller skall bilden säga om honom som har format den: ”Han förstår intet”?
17Se, ännu allenast en liten tid,
och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält
och det bördiga fältet räknas såsom vildmark.
18De döva skola på den tiden
höra vad som läses för dem,
och de blindas ögon skola se
och vara fria ifrån dunkel och mörker;
19och de ödmjuka skola då känna
allt större glädje i Herren;
och de fattigaste bland människor
skola fröjda sig i Israels Helige.
20Ty våldsverkarna äro då icke mer till,
bespottarna hava fått en ände,
och de som stodo efter fördärv äro alla utrotade,
21de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo fällda
och snärjde den som skulle skipa rätt i porten
och genom lögn vrängde rätten för den rättfärdige.
22Därför säger Herren så till Jakobs hus,
han som förlossade Abraham:
Nu skall Jakob icke mer behöva blygas,
nu skall hans ansikte ej vidare blekna;
23ty när han — hans barn — få se mina händers verk ibland sig,
då skola de hålla mitt namn heligt,
de skola hålla Jakobs Helige helig
och förskräckas för Israels Gud.
24De förvillade skola då få förstånd,
och de knorrande skola taga emot lärdom.
