Juda segersång. Dess strider och dess återuppståndelse till nytt liv.
1På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land:
”Vår stad giver oss styrka;
murar och värn
bereda oss frälsning.
2Låten upp portarna,
så att ett rättfärdigt folk
får draga därin,
ett som håller tro.
3Den som är fast i sitt sinne
bevarar du i frid, i frid;
ty på dig förtröstar han.
4Förtrösten då på Herren
till evig tid;
ty Herren, Herren
är en evig klippa.
5Ty dem som trona i höjden,
dem störtar han ned,
ja, den höga staden;
han ödmjukar den,
ödmjukar den till jorden,
han slår den ned i stoftet.
6Den trampas under fötterna,
under de förtrycktas fötter,
under de armas steg.”
7Men den rättfärdiges väg är jämn;
åt den rättfärdige bereder du
en jämnad stig.
8Ja, på dina domars väg,
Herre, förbida vi dig;
till ditt namn och ditt pris
står vår själs trängtan.
9Min själ trängtar efter dig om natten,
och anden i mig söker dig bittida;
ty när dina domar drabbar jorden,
lära sig jordkretsens
inbyggare rättfärdighet.
10Om nåd bevisas mot den ogudaktige,
så lär han sig icke rättfärdighet;
i det land där rätt skulle övas,
gör han då vad orätt är
och ser icke Herrens höghet.
11Herre, din hand är upplyft,
men de se det icke;
må de nu med blygsel
se din nitälskan för folket;
ja, må eld förtära
dina ovänner.
12Herre, du skall skaffa
frid åt oss,
ty allt vad vi hava uträttat
har du utfört åt oss.
13Herre, vår Gud,
andra herrar än du
hava härskat över oss,
men allenast dig prisa vi,
allenast ditt namn.
14De döda få icke liv igen,
skuggorna stå ej åter upp;
därför hemsökte och förgjorde du dem
och utrotade all deras åminnelse.
15Du förökade en gång folket, Herre;
du förökade folket och bevisade dig härlig;
du utvidgade landets alla gränser.
16Herre, i nöden hava de nu sökt dig,
de hava utgjutit tysta böner,
när din tuktan kom över dem.
17Såsom en havande kvinna,
då hon är nära att föda,
våndas och ropar
i sina kval,
så var det med oss
inför ditt ansikte, o Herre.
18Vi voro också havande och våndades;
men när vi födde, var det vind.
Vi kunde icke bereda
frälsning åt landet;
inga människor födas mer
till att bo på jordens krets.
19Men dina döda må få liv igen;
mina dödas kroppar må åter stå upp.
Vaknen upp och jublen,
I som liggen i graven;
ty din dagg är en ljusets dagg,
och jorden skall giva igen de avsomnade.
20Välan då, mitt folk,
gå in i dina kamrar
och stäng igen dörrarna om dig;
göm dig ett litet ögonblick,
till dess att vreden har gått förbi.
21Ty se, Herren
träder ut ur sin boning,
för att hemsöka jordens inbyggare
för deras missgärning;
och jorden skall låta komma i dagen
allt blod som där har blivit utgjutet,
och skall icke längre betäcka
dem som där hava blivit dräpta.