1Och Herrens ord kom till mig; han sade: 2Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Seirs berg och profetera mot det; 3säg till det: Så säger Herren, Herren: Se, jag skall komma över dig, du Seirs berg, och uträcka min hand mot dig och göra dig öde och tomt. 4Jag skall göra dina städer till ruiner, och självt skall du bliva öde; och du skall förnimma att jag är Herren. 5Eftersom du har hyst en evig fiendskap mot Israels barn och givit dem till pris åt svärdet under deras ofärds tid, den tid då missgärningen hade nått sin gräns, 6därför, så sant jag lever, säger Herren, Herren, skall jag förvandla dig till blod, och blod skall förfölja dig; eftersom du icke har hatat blod, skall blod förfölja dig. 7Ja, jag skall göra Seirs berg tomt och öde och utrota därifrån envar som färdas där, fram eller tillbaka. 8Och jag skall uppfylla dess berg med dess slagna män; ja, på dina höjder, i dina dalar och vid alla dina bäckar skola svärdsslagna män falla. 9Jag skall göra dig till en ödemark för evärdlig tid, och dina städer skola icke mer bliva bebodda; och I skolen förnimma att jag är Herren. 10Eftersom du sade: ”De båda folken och de båda länderna skola bliva mina, vi skola taga dem i besittning” — detta fastän Herren bodde där — 11därför, så sant jag lever, säger Herren, Herren, skall jag utföra mitt verk med samma vrede och nitälskan varmed du i din hätskhet har utfört ditt verk mot dem; och jag skall göra mig känd bland dem, när jag dömer dig. 12Och du skall förnimma att jag är Herren. Jag har hört alla de smädelser som du har talat mot Israels berg, i det du har sagt: ”Det är en ödemark; de äro givna åt oss till mat.” 13Ja, I spärraden upp munnen mot mig och togen den full av ord mot mig; jag har väl hört det.
14Så säger Herren, Herren: Till hela jordens glädje skall jag göra dig till en ödemark. 15Därför att du gladde dig åt att Israels hus' arvedel blev ödelagd, därför skall jag göra likaså med dig. Du skall bliva en ödemark, du Seirs berg, du hela Edom, så långt du sträcker dig; och man skall förnimma att jag är Herren.