Tyrus och Sidon.
1Och Herrens ord kom till mig; han sade: 2Du människobarn, säg till fursten i Tyrus: Så säger Herren, Herren:
Eftersom ditt hjärta är så högmodigt
och du säger: ”Jag är en gud,
ja, på ett gudasäte tronar jag
mitt ute i havet”,
du som dock är en människa och icke en gud,
huru mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud —
3och sant är att du är visare än Daniel;
ingen hemlighet är förborgad för dig;
4genom din vishet och ditt förstånd
har du skaffat dig rikedom,
guld och silver har du skaffat dig
i dina förrådshus;
5och genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap
har du ökat din rikedom,
och så har ditt hjärta blivit högmodigt
för din rikedoms skull —
6därför säger Herren, Herren så:
Eftersom du i ditt hjärta
tycker dig vara en gud,
7se, därför skall jag låta främlingar komma över dig,
de grymmaste folk;
och de skola draga ut sina svärd
mot din visdoms skönhet
och skola oskära din glans.
8De skola störta dig ned i graven, och du skall dö
såsom en dödsslagen man,
mitt ute i havet.
9Månne du då skall säga till din dråpare:
”Jag är en gud”,
du som ej är en gud, utan en människa,
i dens våld, som slår dig till döds?
10Såsom de oomskurna dö, så skall du dö,
för främlingars hand.
Ty jag har talat,
säger Herren, Herren.
11Och Herrens ord kom till mig han sade: 12Du människobarn, stäm upp en klagosång över konungen i Tyrus och säg till honom: Så säger Herren, Herren:
Du var ypperst bland härliga skapelser,
full med vishet och fullkomlig i skönhet.
13I Eden, Guds lustgård, bodde du,
höljd i alla slags ädla stenar:
karneol, topas och kalcedon,
krysolit, onyx och jaspis,
safir, karbunkel och smaragd, jämte guld;
du var prydd med smycken och klenoder,
beredda den dag då du skapades.
14Du var en kerub, som skuggade vida,
och jag hade satt dig att vara på det heliga gudaberget,
du fick där gå omkring bland gnistrande stenar.
15Lyckosam var du på dina vägar
från den dag då du skapades,
till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.
16Men under din myckna köpenskap
blev ditt inre fyllt med orätt, och du föll i synd.
Då förvisade jag dig från gudaberget
och förgjorde dig, du vittskuggande kerub;
du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna.
17Eftersom ditt hjärta högmodades över din skönhet
och du förspillde din vishet för ditt pråls skull,
därför slog jag dig ned till jorden
och gav dig till pris åt konungarna,
så att de fingo se sin lust på dig.
18Genom dina många missgärningar vid din orättrådiga köpenskap
ohelgade du dina helgedomar.
Därför lät jag eld gå ut ifrån dig,
och av den blev du förtärd.
Jag lät dig ligga såsom aska på jorden
inför alla som besökte dig.
19Alla som kände dig bland folken
häpnade över ditt öde.
Du tog en ände med förskräckelse
för evig tid.
20Och Herrens ord kom till mig; han sade: 21Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Sidon och profetera mot det 22och säg: Så säger Herren, Herren: Se, jag skall komma över dig, Sidon, och förhärliga mig i dig. Ja, att jag är Herren, det skall man förnimma, när jag håller dom över henne och bevisar mig helig på henne. 23Och jag skall sända över henne pest och blod på hennes gator, och dödsslagna män skola falla därinne för ett svärd som skall drabba henne från alla sidor; och man skall förnimma att jag är Herren. 24Sedan skall för Israels hus icke mer finnas någon stingande tagg eller något sårande törne bland alla de grannfolk som nu håna dem; och man skall förnimma att jag är Herren, Herren. 25Ja, så säger Herren, Herren: När jag församlar Israels barn från de folk bland vilka de äro förströdda, då skall jag bevisa mig helig på dem inför folkens ögon, och de skola sedan få bo i sitt land, det som jag har givit åt min tjänare Jakob. 26De skola bo där i trygghet och bygga hus och plantera vingårdar ja, de skola bo i trygghet, när jag håller dom över alla som håna dem på alla sidor; och de skola förnimma att jag är Herren, deras Gud.