Israels lovsång. Det bittra vattnet vid Mara. Lägret vid Elim.
1Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till Herrens ära; de sade:
”Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty högt är han upphöjd.
Häst och man
störtade han i havet.
2Herren är min starkhet och min lovsång,
Och han blev mig till frälsning.
Han är min Gud, jag vill ära honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
3Herren är en stridsman,
’Herren’ är hans namn.
4Faraos vagnar och härsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda kämpar
dränktes i Röda havet.
5De övertäcktes av vattenmassor,
sjönko i djupet såsom stenar.
6Din högra hand, Herre,
du härlige och starke,
din högra hand, Herre,
krossar fienden.
7Genom din stora höghet
slår du ned dina motståndare;
du släpper lös din förgrymmelse,
den förtär dem såsom strå.
8För en fnysning av din näsa
uppdämdes vattnen,
böljorna reste sig och samlades i hög,
vattenmassorna stelnade i havets djup.
9Fienden sade:
’Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
släcka min hämnd på dem;
jag vill draga ut mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.’
10Du andades på dem,
då övertäckte dem havet;
de sjönko såsom bly
i de väldiga vattnen.
11Vilken bland gudar
liknar dig, Herre?
Vem är dig lik,
du härlige och helige,
du fruktansvärde och högtlovade,
du som gör under?
12Du räckte ut din högra hand,
då uppslukades de av jorden.
13Men du ledde med din nåd
det folk du hade förlossat,
du förde dem med din makt
till din heliga boning.
14Folken hörde det
och måste då darra,
av ångest grepos
Filisteens inbyggare.
15Då förskräcktes
Edoms furstar,
Moabs hövdingar
grepos av bävan,
alla Kanaans inbyggare
försmälte av ångest.
16Ja, över dem faller
förskräckelse och fruktan;
för din arms väldighet
stå de såsom förstenade,
medan ditt folk
tågar fram, o Herre
medan det tågar fram,
det folk du har förvärvat.
17Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, o Herre,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre,
som dina händer hava berett.
18Herren är konung
alltid och evinnerligen!”
19Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka och komma över dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom havet. 20Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans. 21Och Mirjam sjöng för dem: ”Sjungen till Herrens ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.”
22Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten. 23Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara, ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara. 24Då knorrade folket emot Mose och sade: ”Vad skola vi dricka?” 25Men han ropade till Herren; och Herren visade honom ett visst slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.
Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. 26Han sade: ”Om du hör Herrens, din Guds, röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren, din läkare.” 27Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.