Apostlagärningarna 22

₁”Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.” ₂När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte: ₃”Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören. ₄Jag förföljde ’den vägen’ ända till döds, och både män och kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse; ₅det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.

₆Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt kringstrålade mig. ₇Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ ₈Då svarade jag: ’Vem är du, Herre?’ Han sade till mig: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ ₉Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig. ₁₀Då frågade jag: ’Vad skall jag göra, Herre?’ Och Herren svarade mig: ’Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.’ ₁₁Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se, togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så att jag kom in i Damaskus. ₁₂Där fanns en efter lagen from man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där. ₁₃Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: ’Saul, min broder, hav din syn igen.’ Och i samma stund fick jag min syn igen och såg upp på honom. ₁₄Då sade han: ’Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun. ₁₅Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ₁₆Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.’

₁₇Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning ₁₈och såg honom och hörde honom säga till mig: ’Skynda dig med hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.’ ₁₉Men jag sade: ’Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig. ₂₀Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder, som dödade honom.’ ₂₁Då sade han till mig: ’Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.’”

₂₂Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu hovo de upp sin röst och ropade: ”Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.” ₂₃Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften, ₂₄bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta varför de så ropade mot honom. ₂₅Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: ”Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?” ₂₆När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: ”Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.” ₂₇Då gick översten dit och frågade honom: ”Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?” Han svarade: ”Ja.” ₂₈Översten sade då: ”Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.” Men Paulus sade: ”Jag däremot har den redan genom födelsen.” ₂₉Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom.

₃₀Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, lät han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.