Striden mellan David och Absalom. Absaloms död. Davids klagan vid budskapet därom.
1Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän över dem. 2Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders, befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen sade till folket: ”Jag vill ock själv draga ut med eder.” 3Men folket svarade: ”Du får icke draga ut; ty om vi måste fly, aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till hjälp från staden.” 4Då sade konungen till dem: ”Vad I ansen vara bäst vill jag göra.” Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen. 5Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: ”Faren nu varligt med den unge mannen Absalom.” Och allt folket hörde huru konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom. 6Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i Efraims skog. 7Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många stupade där på den dagen: tjugu tusen man. 8Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.
9Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på sprang sin väg. 10Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: ”Jag såg där borta Absalom hänga i en terebint.” 11Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: ”Om du såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.” 12Men mannen svarade Joab: ”Om jag ock finge väga upp tusen siklar silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och Ittai, så att vi hörde det: ’Tagen vara, I alla, på den unge mannen Absalom.’ 13Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva dolt för konungen.” 14Joab sade: ”Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.” Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under terebinten. 15Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av dem blev Absalom till fullo dödad.
16Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab ville skona folket. 17Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men hela Israel flydde, var och en till sin hydda. 18Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: ”Jag har ingen son som kan bevara mitt namns åminnelse.” Den stoden hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms minnesvård.
19Och Ahimaas, Sadoks son, sade: ”Låt mig skynda åstad och förkunna för konungen glädjebudskapet att Herren har dömt honom fri ifrån hans fienders hand.” 20Men Joab svarade honom: ”I dag bliver du ingen glädjebudbärare; en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son är död.” 21Därefter sade Joab till en etiopier: ”Gå och berätta för konungen vad du har sett.” Då föll etiopiern ned för Joab och skyndade därpå åstad. 22Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: ”Låt också mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.” Joab sade: ”Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?” 23Han svarade: ”Vad än må ske vill jag skynda åstad.” Då sade han till honom: ”Så skynda då.” Och Ahimaas skyndade åstad och tog vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.
24Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han se en man komma ensam springande. 25Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade konungen: ”Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att kungöra.” Och han kom allt närmare. 26Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då ropade väktaren till portvaktaren och sade: ”Nu ser jag åter en man komma ensam springande.” Konungen sade: ”Denne är ock en glädjebudbärare.” 27Och väktaren sade: ”Efter sitt sätt att springa tyckes mig den förste vara Ahimaas, Sadoks son.” Då sade konungen: ”Det är en god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.”
28Och Ahimaas ropade och sade till konungen: ”Allt väl!” Därefter föll han ned till jorden på sitt ansikte inför konungen och sade: ”Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit de människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!” 29Då frågade konungen: ”Står det väl till med den unge mannen Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg en stor hop folk, när Joab avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag vet icke vad det var.” 30Konungen sade: ”Gå åt sidan och ställ dig där.” Då gick han åt sidan och blev stående där. 31Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: ”Mottag, min herre konung, det glädjebudskapet att Herren i dag har dömt dig fri ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.” 32Konungen frågade etiopiern: ”Står det väl till med den unge mannen Absalom?” Etiopiern svarade: ”Må det så gå med min herre konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.” 33Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”