Josias påskhögtid. Hans död vid Megiddo.
1Därefter höll Josia Herrens påskhögtid i Jerusalem; man slaktade påskalammet på fjortonde dagen i första månaden. 2Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till tjänstgöringen i Herrens hus. 3Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som voro helgade åt Herren: ”Sätten den heliga arken i det hus som Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt. Den skall icke mer vara en börda på edra axlar. Tjänen nu Herren, eder Gud, och hans folk Israel. 4Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son Salomos föreskrifter, 5och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en levitisk familj kommer på vart skifte. 6Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för edra bröder, så att I gören efter Herrens ord genom Mose.”
7Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap, dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen, alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda egendom. 8Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt folket, åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel, furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur. 9Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja, Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.
10Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna, efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit. 11Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden. 12Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle offra dem åt Herren, såsom det var föreskrivet i Moses bok. På samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen. 13Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och delade ut det med hast åt allt det meniga folket. 14Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda till både åt sig och åt prästerna, Arons söner. 15Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna, redde till åt dem.
16Så blev allt ordnat för Herrens tjänst på den dagen, i det att man höll påskhögtid och offrade brännoffer på Herrens altare, såsom konung Josia hade bjudit. 17De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och firade det osyrade brödets högtid i sju dagar. 18En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare. 19I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.
20Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd, drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis, som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom. 21Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: ”Vad har du med mig att göra, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att skynda. Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig till vara, så att han icke fördärvar dig.” 22Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos ord, som dock kommo från Guds mun. Och det kom till strid på Megiddos slätt. 23Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade till sina tjänare: ”Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.” 24Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp andan och blev begraven där hans fäder voro begravna. Och hela Juda och Jerusalem sörjde Josia. 25Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i Israel. De finnas upptecknade bland ”Klagosångerna”.
26Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han gjorde, efter vad föreskrivet var i Herrens lag, 27och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar.
