Judas träder i spetsen för de lagtrogna. Han besegrar Apollonius och Seron. Antiokus tågar till Persien och påbjuder ett nytt krigståg mot judarna. Judas gör sig redo till strid.
1Hans son Judas, som kallades Mackabeus, trädde nu i hans ställe. 2Och alla hans bröder och alla de som hade slutit sig till hans fader bistodo honom; och de förde Israels strid med glatt mod.
3Han vann ära åt sitt folk vida omkring;
han tog på sig sitt pansar såsom en hjälte
och omgjordade sig med sin krigsrustning;
han utkämpade strider
och skyddade sin här med svärdet.
4Han var lik ett lejon i sina bedrifter,
lik ett ungt lejon, som rytande störtar sig över sitt rov.
5Han spårade upp de laglösa och förföljde dem,
och han lät eld komma över dem som oroade hans folk.
6De laglösa sjönko ihop av fruktan för honom,
och alla som övade laglöshet blevo slagna med skräck;
ja, räddningens verk hade god framgång under hans ledning.
7Han uppväckte bitter vrede hos många konungar,
men beredde Jakob glädje genom sina bedrifter;
till evärdlig tid skall hans minne välsignas.
8Han drog fram genom Juda städer
och utrotade de ogudaktiga ur landet
och avvände vreden från Israel;
9hans rykte nådde till jordens ända.
10Men Apollonius samlade hedniskt krigsfolk och en stor här från Samarien, för att strida mot Israel. 11När Judas fick veta detta, drog han ut för att möta honom. Och han besegrade honom och dödade honom; många föllo slagna, och de övriga flydde. Och de togo deras egendom såsom byte; 12Judas själv tog Apollonius' svärd och begagnade det sedan alltid i striden.
13När Seron, hövitsmannen över den syriska hären, fick höra att Judas hade församlat hos sig en skara, en hop av trogna, av män som voro redo att draga ut till strid, 14då sade han: ”Jag vill göra mig ett namn och vinna ära i riket; jag vill strida mot Judas och hans folk, dessa som förakta konungens befallning.” 15Så drog också han ditupp, följd av en stark här av ogudaktiga, som skulle hjälpa honom i att utkräva hämnd på Israels barn. 16Och han hade nästan hunnit fram till vägen som leder upp till Betoron, då Judas med en ringa hop drog ut emot honom. 17När nu Judas' män sågo hären komma emot sig, sade de till honom: ”Huru skola vi, som äro så få, kunna strida mot en så stor mängd? Därtill äro vi ock utmattade, eftersom vi icke hava ätit något i dag.” 18Men Judas svarade: ”Det kan lätt hända att en stor hop bliver prisgiven åt några få, och det gör icke någon skillnad för himmelen att skaffa räddning genom många eller genom få. 19Ty det är icke på härens storlek som segern i striden beror; nej, från himmelen kommer kraften. 20De draga emot oss, fulla av övermod och laglöshet, för att tillintetgöra oss och våra kvinnor och barn, och för att utplundra oss. 21Men vi strida för våra liv och för våra stadgar, 22och Han själv skall krossa dem inför våra ögon. Frukten alltså icke för dem.” 23Och när han hade slutat att tala, gjorde han ett plötsligt anlopp mot dem. Och Seron och hans här blev i grund slagen av honom; 24och de förföljde dem utför den sluttning som går ned från Betoron, ända fram till slätten. Vid pass åtta hundra man föllo på deras sida; de övriga flydde till filistéernas land.
25Från den stunden begynte man att frukta för Judas och hans bröder; och bävan föll över hedningarna där runt omkring. 26Och ryktet om honom nådde ända fram till konungen, och alla folk talade om Judas' strider.
27Då nu konung Antiokus fick höra om dessa händelser, upptändes han av vrede. Och han sände ut och lät samla sitt rikes hela krigsmakt, en övermåttan stark här. 28Och han öppnade sin skattkammare och gav sitt krigsfolk sold för ett år, och bjöd dem att hålla sig redo för att göra tjänst, närhelst så behövdes. 29Men när han såg att penningarna begynte taga slut i hans skattkamrar, och när skatterna från hans rike inflöto allt sparsammare, till följd av den söndring och skada som han hade åstadkommit i landet, genom att söka avskaffa de sedvänjor som gällde sedan urminnes tid, 30då befarade han att han, såsom en och annan gång förut, icke skulle hava medel till sina utgifter och till de skänker som han tillförne med frikostig hand hade plägat utdela; han överbjöd nämligen häri de konungar som hade varit före honom. 31Och han visste icke alls vad han skulle göra. Då beslöt han att draga åstad till Persien och upptaga skatterna i dessa trakter och samla tillhopa penningar i mängd. 32Han lämnade därvid kvar Lysias, en ansedd man av konungslig börd, för att förestå regeringen inom länderna ifrån floden Eufrat till Egyptens gränser, 33och för att leda hans son Antiokus' uppfostran, till dess han själv kom tillbaka. 34Och han överlämnade åt honom hälften av hären, så ock elefanterna, och gav honom befallning om allt som han önskade, och särskilt angående invånarna i Judeen och Jerusalem. 35Lysias skulle mot dem sända ut en här, för att krossa och tillintetgöra Israels makt och vad som var kvar av Jerusalem och utplåna deras åminnelse från den platsen, 36och han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras område och genom lottkastning fördela deras land. 37Med den återstående hälften av hären bröt konungen därefter upp från sin huvudstad Antiokia, år 147; och han övergick floden Eufrat och genomtågade de övre landskapen.
38Men Lysias utsåg Ptolomeus, Dorymenes' son, och Nikanor och Gorgias, som voro mäktiga män bland konungens vänner, 39och sände med dem fyrtio tusen man fotfolk och sju tusen ryttare, för att de skulle draga in i Judeen och förhärja det, såsom konungen hade befallt. 40De bröto nu upp med hela sin här, och då de hade kommit fram, lägrade de sig nära Ammaus på slätten. 41När köpmännen där i landet fingo höra talas om dem, togo de med sig silver och guld i stor myckenhet, så ock fotbojor, och begåvo sig till lägret för att köpa israeliter såsom trälar. Och till hären slöt sig också krigsfolk från Syrien och filistéernas land.
42När nu Judas och hans bröder sågo att faran blev allt större, och att hären hade lägrat sig inom deras område, och när de fingo kunskap om vad konungen hade bjudit att man skulle göra med deras folk, till dess fördärv och undergång, 43då sade de till varandra: ”Låt oss åter upprätta vårt folk ur dess fall och strida för vårt folk och för helgedomen.” 44Och menigheten församlade sig för att vara redo till strid och för att åkalla och bedja om nåd och förbarmande.
45Men Jerusalem var obebott såsom en öken,
ingen av dess barn gick där in eller ut.
Helgedomen var förtrampad,
och främlingar bodde på borgen;
staden hade blivit ett tillhåll för hedningar.
Glädjen hade försvunnit ifrån Jakob,
och flöjt och harpa hade tystnat.
46Så församlade de sig och begåvo sig till Massefa, mitt emot Jerusalem; ty Massefa var en plats där Israel fordom hade plägat tillbedja. 47Och de fastade den dagen och höljde sig i sorgdräkt och strödde aska på sina huvuden och revo sönder sina kläder. 48Sedan bredde de ut lagboken, en av dessa böcker som hedningarna plägade söka efter, för att i dem teckna bilder av sina avgudar. 49Och de buro fram prästkläderna och förstlingsfrukterna och tiondegärderna. De läto ock de nasirer träda fram, vilkas nasirtid hade gått till ända. 50Och de ropade med hög röst till himmelen och sade: ”Vad skola vi göra med dessa? Och vart skola vi föra dem? 51Din helgedom är ju förtrampad och oskärad, och dina präster leva i sorg och förnedring. 52Och nu hava hedningarna församlat sig mot oss för att tillintetgöra oss. Du vet själv vad de hava i sinnet mot oss. 53Huru skola vi kunna hålla stånd mot dem, om icke du hjälper oss?” 54Och de blåste i trumpeterna och ropade med hög röst.
55Därefter tillsatte Judas anförare för folket, hövitsmän över tusen och över hundra och över femtio och över tio. 56Och han befallde att de som hade byggt ett hus eller trolovat sig med en kvinna eller planterat en vingård eller voro försagda skulle vända om, var och en hem till sitt, såsom skrivet var i lagen. 57Sedan bröt hären upp och lägrade sig söder om Ammaus. 58Och Judas sade: ”Omgjorden eder, och skicken eder såsom tappra män, och hållen eder redo till i morgon att strida med dessa hedningar, som hava församlat sig mot oss för att tillintetgöra oss och vår helgedom. 59Ty det är oss bättre att dö i striden än att nödgas se vårt folks och vår helgedoms ofärd. 60Men såsom han vill, som är i himmelen, så må det ske.”